National Anthem 2023

21-årige Dylan (Charlie Plummer) jobbar som byggnadsarbetare på New Mexicos landsbygd. Han hjälper sin ensamstående, lätt alkoholiserade mamma med räkningarna och är den trygga punkten i hans sladdis till yngre brors liv.

 

Dylan är mjuk och försiktig och passar inte in i machokulturen på jobbet. Men han bär på en stor nyfikenhet och en dröm om ett annat liv där han är fri att röra sig fritt och göra vad han vill, även om han ännu inte vet exakt vad det är. Och när han får ett tillfälligt jobb på ranchen House of Splendor, ett community för queera lantbrukare och rodeoartister så börjar hans vyer vidgas för vad som är möjligt i livet.

 

På ranchen möter Dylan en sammanhållning och en frihet, både i personliga uttryck och sexuella relationer, som han aldrig förr upplevt. Han möter också den livliga och vackra transkvinnan Sky (Eve Lindley), gruppens stora rodeostjärna. För Dylan blir det kärlek vid första ögonkastet och början på ett personligt uppvaknande och en inte helt okomplicerad relation.

 

Långfilmsdebuterande regissören och manusförfattaren Luke Gilford har en bakgrund som stillbildsfotograf och “National Anthem” är inspirerad av hans egen fotobok med samma namn, som även den skildrar den queera rodeovärlden. Han har dessutom i intervjuer berättat om hur hans mest levande barndomsminnen är från besök på rodeon med hans far.

 

Och det märks att Gilford är väl bekant med filmens värld, som skildras med stor sympati och undviker klichéer och stereotyper. Inte minst är det befriande att Skys transsexualitet aldrig är något som problematiseras på väntade sätt, trots att filmens intrig bjuder på gott om tillfällen för detta.

 

Charlie Plummer, tidigare kanske mest uppmärksammad för sin prisbelönta huvudroll i Andrew Haighs “Lean on Pete” (2017), tolkar Dylan med ömhet, nyfikenhet och tafatt charm. Hans insats som Dylan, en karaktär som slits mellan nyvunnen egenmakt och skuldkänslor gentemot sin familj, är komplex, modig och stillsamt berörande och är filmens enskilt största styrka.

 

Eve Lindley gör också en fin insats som Sky, likaså unga Joey DeLeon i rollen som Dylans lillebror Cassidy. Scenerna mellan Dylan och den lika delar storögda som lillgamla Cassidy hör till filmens finaste, som när Cassidy quizzar Dylan på kuriosa om vilda djur samtidigt som pojkens husdjurs-kameleont klättrar över Dylans armar.

 

Katelin Arizmendis fint mättade 35mm-foto är intimt följsamt men också storslaget måleriskt när de karga landskapen i den amerikanska västern agerar bakgrund till det mänskliga dramat.

 

Och filmen har en fin tonträff. Det är lågmält pulserande och vitalt livsbejakande. Realistiskt men med drömskt förhöjda inslag. Men ibland är filmens skildring av rodeocommunityt lite för idyllisk för sitt eget bästa. Tillvaron vid ranchen känns lite för mycket som en queer Edens lustgård, där vältränade, lättklädda unga män och kvinnor lever i total frihet och harmoni, och lite för lite som en faktisk arbetsplats för att det ska kännas helt trovärdigt. Det speglar visserligen Dylans upplevelse av denna nya värld som plötsligt öppnat upp sig för honom, men jag köper det inte helt.

 

Den största, egentligen den enda, konflikten på House of Splendor är ranchägaren Pepes (Rene Rosado) oförmåga att tolerera hans partner Skys, som han är i ett öppet förhållande med, känslor för och umgänge med Dylan, och i förlängningen Dylans plats på gården. Det är visserligen en helt avgörande konflikt för huvudkaraktären, men jag tycker att fler nyanser hade kunnat ta plats runt omkring.

 

Den sista vändpunkten, anledningen till att den idylliska bubblan till slut spricker, känns dessutom krystad och konstruerad. Och det är också i tredje akten som filmens plattaste karaktär hamnar i fokus, när Dylans och Cassidys självupptagna mamma Fiona (Robyn Lively) ska få sin upprättelse. Men filmen har inte gjort sig förtjänt av mammans försoning utan det hela upplevs mer som en dramaturgisk nödvändighet för att ge filmen ett lyckligare slut, vilket i sin tur dämpar upplösningens känslomässiga slagkraft.

 

"National Anthem" är en finstämd, empatisk och optimistisk berättelse om identitet, tillhörighet, åtrå och drömmar. Det är en rakt igenom välgjord och sevärd film, men dess värld är lite för tillrättalagd och vändningarna lite för konstruerade för att jag ska få samma uppenbarelse som Dylan.