National Treasure 2004

Jerry Bruckheimer knows good action – and isn’t afraid to ask!

Det är ingen slump att planet i ”Con Air” innehåller inte en utan 10 av världens farligaste brottslingar. Att det är ett gäng oljeborrare och inga topptränade astronauter som ska rädda världen från en säker förintelse av komet i ”Armageddon”. Att det inte är mindre än 50 exklusiva lyxbilar som ska stjälas under ett dygn i ”Gone in Sixty Seconds”, eller att samtliga bartendrar i ”Coyote Ugly” är supermodeller med Playboy-ambitioner. Jerry Bruckheimer förstår vikten av en mördande story för att dra publik till sina filmer, och kan för det mesta det här med att uppfylla publikens förväntningar.

Bruckheimer ger folk det de vill ha, utan att nödvändigtvis tänka på trovärdigheten eller vad kritikerna kommer tycka och tänka. Over the top är nyckelorden. Det är därför han och ingen annan är världens mest kände filmproducent. Och det gör inget om det så är regissören bakom ointressanta filmer som ”Medan du sov” eller ”Fenomen” som ska göra filmen, med gamle Jerry som producent är fiasko sällan ett alternativ.

I ”National Treasure” spelar Nicolas Cage en man vid namn Benjamin Franklin Gates. Gates brukar, i brist på ett liv, ägna sina dagar åt att jaga en skatt som hans förfäders förfäder gömt, ihop med några av landets grundare, eller något i den stilen. Hans far (Jon Voight) har dedikerat hela sitt liv åt jakten på dessa rikedomar men gett upp i tron om att allt bara var en fånig myt. Men Gates vägrar lyda hans råd om att göra detsamma – speciellt när han får upp ett riktigt hett spår. Det ska finnas en karta på baksidan av ett av USA:s viktigaste dokument – självständighetsförklaringen – och enda sättet att undersöka saken är att stjäla den extremt välbevakade papperslappen…

Säga vad man vill om Nic Cage – med halvkassa oneliners och cool attityd är den här rollen som skräddarsydd för honom. Men det känns som att han – med undantag för möjligen ”Adaptation” där han var lönnfet och skallig – alltid spelar samme karaktär; han ser likadan ut, talar likadant och rör sig likadant i film efter film. Jag skulle gärna se honom i något seriösare roller där man kanske får se om han nu har någon talang.

Och det skiljer visserligen bara 12 år mellan honom och Diane Kruger, som spelar antikexperten Abigail Chase (passande namn) som ofrivilligt blir indragen i jakten när Gates får både polis och gamla kompanjoner efter sig. Men kärlekshistorien som utvecklar sig mellan de två, den köper jag inte för fem öre. Varför inte göra som ”I, Robot”, en actionfilm som visar att den manliga och kvinnliga huvudpersonen inte alls behöver brista ut i omotiverat salivutbyte fem minuter innan eftertexterna börjar rulla?

Men blundar man för några petitesser så satt jag och bokstavligen njöt större delen av filmen. ”National Treasure” är ett actionäventyr med högt tempo och fullt ös så gott som hela tiden. Lite färre självklara klichéer och fler överraskningar i manuset, och jag hade lätt gett den en fyra i betyg. Det är så här det måste ha känts att se ”Indiana Jones”-filmerna på bio för första gången!