Neil Young: Heart of Gold 2006

Det är något visst med filmer där alla spelar sig själva. De blir så oförblommerat naturliga. Plötsligt granskar vi folks egenheter och beteenden mycket skarpare än annars eftersom vi har att göra med en verklig person. Det man tenderar att glömma bort i sammanhanget är att kameran alltid inverkar på folks beteende. I fallet världsartister är kameran dock sällan ett problem som hämmar dem i sin konstutövning - tvärtom är den ofta en förutsättning fört att de ska göra sitt bästa.

I den här filmen levererar Neil Young den klassiska gubbiga rock’n’roll han är känd för. Det är en musik många älskar och i den här kontexten kan man förstå en del av den kärleken. Neil och hans gäng musiker äger scenen, de är trygga och fokuserade fast samtidigt helt avspända när de levererar de klassiker publiken vill ha. Fotot i filmen är kornigt och rått, vilket är en klassisk approach som passar konsertfilmer väl. Här handlar det i mångt och mycket om Neil Youngs möte med döden - hans far gick bort som nyligen gick bort samt återhämtningen efter sin egen hjärnblödning. Det blir således en konsertfilm som kunde ha gått helt i moll men där livsviljan ändå framträder genom huvudpersonens uppenbara kärlek till musik.

Regissören Jonathan Demme skapade sig ett stort namn efter att ha odödliggjort agent Clarice Starling och Hannibal Lecter för en hel värld. 1992 var året då motståndet på Oscarsgalan tillintetgjordes. Alla de tunga priserna gick till Demmes film. Det var givet att en sån total framgång inte kunde leda annat än neråt, men det tycktes inte bekymra Demme som var smart nog att se till att de två efterföljande projekten han jobbade med var dokumentärer av mer obskyr sort – den ena om hans kusin, den andra en minidokumentär om just Neil Young – ”The Complex Sessions”.

Rent publikmässigt var det som att byta Rio de Janeiro mot Sibirien. Men ser man bortom det materiella kan man konstatera att Demmes film tilltalade fansen och att hans samarbete med Young har skapat en varaktig och tillitsfull relation som han har kunnat dra nytta av i denna film. Som fotnot kan nämnas att Young höll på at vinna en Oscar för bästa låt till ”Philadelphia” 1994 (låten bär f.ö samma titel som filmen), men fick se sig slagen av en annan av Demmes ständiga musikaliska samarbeten, Bruce Springsteen, vars ”Streets of Philadelphia” lär ha undgått få det året.

Det är just Demmes mångsidighet och skicklighet som regissör som håller ens intresse uppe under filmens gång, även om man som jag är tämligen oberörd av Neil Youngs musik. Filmen dröjer kvar vid detaljer som kläder, instrument, bandmedlemmarnas fingrar när de smeker fram toner ur instrumenten. Det är en långsam fetischakt för fansen att njuta av och absolut inget för den otåliga som vill ha action på scen. Men samtidigt kan Neil Youngs intensitet kanske vinna honom en ny publik hos de i den yngre generationen som smyger sig in för att kolla in denna lågoddsare på duken. Att se att en ren konsertfilm går upp är glädjande oavsett vilka musikaliska preferenser man har - gillar man inte Neil Young eller hans stämningsfullt framförda låtar (ackompanjerade av Emmylou Harris!) kan man alltid glädjas åt att bioutbudet precis har blivit lite bredare och mindre kommersiellt.