Nelly Rapp - Dödens spegel 2023

Det lackar mot jul hemma hos Nelly och pappa Lennart (Jens Ohlin), när Nelly hittar en låda med sin försvunna mamma Alices tillhörigheter. Bland prylarna finns bland annat något så exotiskt som en Walkman med ett band i. För den som inte är född på 80-talet eller tidigare är en Walkman alltså en bärbar kassettbandspelare med hörlurar till. Teknikens under, på sin tid.
 
Det nyfunna kassettbandet ger Nelly en efterlängtad form av kontakt med den mamma hon saknat i många år. Lyckligtvis ska hon också få fira jul med sin morbror Hannibal (Johan Rheborg) och Lena-Sleva (Marianne Mörck), som båda är hemliga monsteragenter.
 
Men till Nellys förtret ska även pappas nya tjej och hennes son, Valle, följa med över julen. Nelly har inget intresse alls av att få nya familjemedlemmar, och förlorar sig istället surmulet i Alices musiksmak. Den visar sig bestå av svenska 80-talshits, finurligt utvalda för att knyta an till handlingen.
 
Trots föräldrarnas tappra försök att få barnen att trivas, så kan Valle och Nelly nästan inte vara mer olika. Han är intresserad av vetenskap och natur, medan Nelly bryr sig mest om det övernaturliga, och om att få veta mer om sin försvunna mamma. Det sista Alice gjorde då hon försvann var att undersöka Svartskogen för att försöka hitta Dödens spegel, genom vilken man kan prata med de döda. Nelly ser sin chans att få kontakt med sin mamma genom spegeln, och ger sig därför av till den mytomspunna Svartskogen. Där kryllar det av troll, mylingar, vättar, och livsfarliga skogsvarulvar. Men hon gör det inte ensam, för den här gången följer även Valle med på hennes äventyr, vare sig hon vill det eller ej.
 
Stjärnskottet Matilda Gross är tillbaka i titelrollen som monsteragenten Nelly Rapp, och får sällskap av nykomlingen Melvin Agnarson i rollen som Valle. Bägge axlar sina roller med bravur, och lyckas teckna finstämda porträtt av sina karaktärer.
 
Nellys aviga utanförskap krockar med Valles utåtriktade och välmenande vänlighet, och vad som skulle kunna vara en omöjlig matchning leder istället till att de båda lär sig något om hur vänskap fungerar. Barnen får också tillfälle att prata om rädsla, sorg och trassliga familjeförhållanden, ämnen som alldeles för sällan får ta plats i barnfilmer på ett så naturligt sätt som här. Jag hade dock gärna sett att man gått ännu mer på djupet, istället för att bara skrapa lite på de stora ämnena innan man prydligt ställer undan dem igen. Men kanske är det att begära lite väl mycket av en mysrysare för mellanstadiebarn.
 
 
Trots utmärkta masker och stämningsfullt foto är rysfaktorn ändå relativt mild, som sig bör i en film med elvaårsgräns. Monstren finns för all del där hela tiden, men de får inte ta lika mycket plats som i den första filmen om Nelly Rapp, och har därför inte heller lika stora chanser att faktiskt skrämmas. Istället ligger fokus i högre grad på vägen till Dödens spegel, och på Nellys och Valles relation. Den som förväntar sig tydliga personporträtt av monster kommer att bli besviken, men alla monsterdiggare där ute kan ändå se fram emot en kavalkad av mumier, varulvar och vampyrer, såväl som allsköns oknytt.
 
Manusförfattarna är syskonduon Sofie och Tove Forsman, som också ligger bakom manuset till Netflixproduktionerna “Young Royals” och “Barracuda Queens”. Här har systrarna lyckats få in både svärta och humor i en lagom balans, och låter med framgång barnens känslor och synsätt vara ledande i handlingen.
 
Den svåra uppgiften att blanda folktro och magi med verklighet och nutid har de också lyckats bra med. Exempelvis känns pappa Lennarts totala panik när Lena-Sleva påstår att barnen gått till affären på egen hand helt autentisk med hur en förälder år 2023 skulle reagera på att ens barn skickats ut utan en vuxens överinseende. Det är nog lika bra att Lennart inte vet om att hans dotter egentligen är i en förtrollad skog, full av magiska varelser som inte alla vill henne väl.
 
Anna Hedlin