Neruda 2016

Det handlar alltså om poeten och författaren Neruda som under en tid dessutom var senator och politisk aktiv i kommunistpartiet i sitt hemland. Men ännu mer är detta ett snitt ur Chiles historia skildrat på ett sätt som poeten själv hade berättat det. Ofta hör vi hans dikter reciteras och samtidigt som filmen löper dikteras också en helt ny historia, den om polismannen Oscar Peluchonneau. 


Oscar är den unge vilsne mannen som anlitas för att jaga rätt på Neruda. Oscar är filmens berättare men samtidigt ett oskrivet blad själv. Det blir en otroligt fascinerande kamp dessa två män emellan, man väntar med spänning på en konfrontation som aldrig verkar ske, men som hela tiden känns väldigt nära.

”Neruda” som film är till en början inte riktigt lika stark som ”El Club” och ”No” innan den var. Men när filmen väl fått smälta växer den och nu ett antal timmar och många tankar senare kan jag inte få den ur mitt huvud. Jag tänker på Neruda, på hans hypnotiska rader och på den vackra men vemodiga historien jag fick följa. Manuset är otroligt välskrivet och dialogerna ofta väldigt roliga trots det ganska tunga ämnet. Detta är en film som måste förstås i flera nivåer och det är också det som är dess styrka men även något som kan förbrylla sin åskådare, vilket det initialt också gjorde.


Luis Gnecco spelar den komplexe mannen och poeten och han är picture-perfect i rollen. Gael Garcia Bernal är den arme polismannen och även han känns väldigt trovärdig som den osäkert beslutsamme Oscar med egen identitetsproblematik att tampas med. 

”Neruda” utvecklas till en katt och råtta-lek och en sorts platonisk romans växer fram mellan den jagade och den som jagar, det är spännande och sådär skönt westernromantiskt. Larrain är en otrolig regissör som gång på gång lyckas övertyga och hitta sätt att överraska publiken på. Filmen hade kunnat bli en tråkig biografi om ännu en gubbe ur historien men blir istället till en vacker skildring av en man och hans samtid, men ännu mer en fantasifull övning i filmberättandets konst. Larrain nöjer sig inte med att bara visa upp ett öde utan väljer att väva in poesi som vore filmen samtidigt ett pågående verk av personen den handlar om. Vilket också är det som gör detta till ett otroligt imponerande stycke filmskapande istället för bara en väldigt bra film.