Never Let Me Go 2011

Scifi-tema i brittisk internatskolemiljö. Det paradoxala upplägget spelar en mycket viktig roll i den här vackra filmatiseringen av Kazuo Ishiguros bok "Never Let Me Go". Det följer ingen mall och därför tar det också tid innan vi i publiken förstår vad det hela verkligen går ut på.

Handlingen kan man inte beskriva alltför mycket utan att avslöja vad som i filmen presenteras som en vändning. Vi får först följa Kathy, Tommy och Ruth år 1978 när de är 11 år gamla. De verkar tilll en början vara vanliga föräldralösa, men det dröjer inte länge innan små detaljer får oss att ana att det är något speciellt med barnen på skolan Hailsham.

När deras öde till slut kläs i ord inser man, av deras brist på reaktion, att det hela inte kommer som en överraskning. Sitt öde har de känt till så länge de kan minnas och hur tragiskt det än kan tyckas vara finns det ingen anledning att ifrågasätta det som är den enda verklighet de känner till.

Men filmen handlar om så mycket mer än det som syns på ytan. Det är en berättelse om kärlek, vänskap och svek, ett slags triangeldrama som bildas mellan de tre där Kathy och Tommy är de som hör ihop men där Ruth lyckas komma emellan.

Det är också en film som rör frågor om ny vetenskap inom sjukvården, när vår vilja att rädda liv går över gränsen. Den kan till viss del ses som samhällskritik där en dystopi målas upp, inte helt utan likheter med George Orwells "1984". Men "Never Let Me Go" ställer också frågan om det är mängden år vi lever som avgör om vi känner att vi fått uppleva tillräckligt under våra liv. Är det så att vi alltid vill ha mer när slutet är nära eller kan 30 år räcka om det är det vi räknat med hela tiden?

Min inställning till "Never Let Me Go" är inte jämn genom hela filmen. Jag kommer på mig själv med att förvänta mig det förutsägbara, tro att filmen ska ta den mest givna vägen, att den ska följa den dramaturgiska mallen som många filmer före den har stakat ut och gjort till norm. Men "Never Let Me Go" väljer en annan bana.

Till en början känns det avigt. Jag stör mig på att upproret aldrig kommer. Jag ifrågasätter Tommys brist på handlingskraft och egen vilja. Jag undrar varför ödet bara accepteras. Men mot filmens slut är det som om alla pusselbitar faller på plats. Det är inte så att varenda fråga får ett svar, men filmens helhet får en förklaring och allt den försöker säga blir tydligt.

Det är en film jag går ut ifrån tänkandes, jag vill sätta mig på ett klyschigt bohemiskt café och diskutera den i timmar, jag vill se den igen. Och då pratar vi bara om de olika teman som den tar upp.

Själva utförandet är direkt utsökt. De bruntonade brittiska miljöerna framställs genom ett gripande vackert foto. Carey Mulligan som spelar Kathy 18-28 år gammal visar igen efter "An Education" att hon är Oscarsmaterial och varför det är hon och inte mer kända Keira Knightley som har huvudrollen. Knightley gör för övrigt ett bra jobb hon med som den äldre versionen av Ruth, men det är Mulligan ihop med Tommys Andrew Garfield (The Social Network) som ger "Never Let Me Go" det hjärta historien förtjänar.

"Never Let Me Go" är inte alls en film för alla. Jag ser redan framför mig hur folk kommer ut ur biograferna med besvikna suckar över att det varit för segt, att karaktärerna inte reagerade som de borde eller för att man läst boken och tyckt att filmen uteslutit för mycket.

Vad gäller den senare skaran så verkar i alla fall författaren Ishiguro vara av annan åsikt. Han har själv sagt sig vara oerhört nöjd med adaptionen och har till och med gått så långt som att säga att han lärt sig nya detaljer om sina karaktärer genom att se filmen.

Vad gäller de första två invändningarna så fick i alla fall jag allt jag behövde mot filmens slut och känslan efteråt var av vemod och eftertanke. Och eftersom det känns som en ovanlighet idag att få en chans att fundera för att hitta nya djup i något man precis sett, så ska förstås alla som känner igen dig i det passa på när tillfället nu är här.