Never Look Away 2018

Kurt (Cai Cohrs) är ett konstnärligt barn, som växer upp i Nazityskland, en värld som han kämpar med att förstå. Hans moster Elisabeth (Saskia Rosendahl) tar med honom på en utställning om depraverad konst för att inspirera honom, och framför den Kandinsky-tavla som museiguiden precis hånat, viskar hon “Säg det inte till någon, men jag tycker om den” till Kurt.

 

Utåt sett är Elisabeth en mönstermedborgare som vid Adolf Hitlers besök får överlämna en bukett blommor till honom. Men en dag spricker hennes excentrism ut i något värre när hon slår ett askfat mot huvudet för att, som hon säger, spela en konsert för Führern. Hon får diagnosen schizofreni och läggs in på ett mentalsjukhus som hon aldrig kommer att lämna. Hon blir en av de minst 275 000 personer med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar som mördas under Nazitysklands så kallade eutanasiprogram.

Kurt (nu spelad av Tom Schilling) växer upp, och börjar studera för att bli konst. Han söker sitt egna uttryck, först under Östtysklands förtryck, och sedan i den Västtyska friheten där han spenderar mycket tid med att stirra på en vit duk. Han förälskar sig i Ellie (Paula Beer), och det visar sig att hennes pappa är professorn Carl Seeband (Sebastian Koch som även medverkade i “De andras liv”), den läkare som skrev under de papper som bestämde att Elisabeth först skulle steriliseras, och sen mördas. Länken är okänd för dem båda, liksom det faktum att det förflutna hotar att hinna ikapp professorn, men Seeband förblir en mörk närvaro i Kurt och Ellies liv, en järnhand som visar sig svår att undkomma.

“Never Look Away” är inspirerad av den tyska konstnären Gerhard Richters konst och liv. Det som låter som en handling konstruerad för dramatisk effekt - att Kurt gifter sig med en kvinna vars svärfar fattade besluten om att först sterilisera och sedan mörda hans moster - hände faktiskt. Men Richter är inte alls nöjd med filmen, och sade i en intervju med the New Yorker att Von Donnersmarck “managed to abuse and grossly distort my biography”.

“Never Look Away” är 3 timmar och 8 minuter lång. Den är mycket annat också; vacker, fint skådespelad, en intressant skildring av nazismens infekterade sår i efterkrigstidens Tyskland och sökandet efter ett eget konstnärligt uttryck. Stundtals bra nog att ge mig rysningar. Men dess längd överskuggar allting som är bra med den, och ger känslan av att regissören är lite för imponerad av sitt eget geni för att kunna klippa i sitt verk. Om den här filmen spenderade lite mindre tid på stämningsfullt belysta nakna kvinnor och Den Konstnärliga Våndan™ hade den varit så mycket bättre. De utdragna scenerna gör filmen mer banal än den hade behövt vara. Det är en manlig konstnär som skildrar en annan manlig konstnär, så som konstnärer tenderar skildras; sökandet och stirrandet in i den tomma målarduken, och sedan - plötsligt! - Insikten, och med den ett frenetiskt skapande som leder till en välförtjänt framgång. 

Skådespelet är mestadels lågmält och nyanserat, men huvudrollsinnehavaren Tom Schilling hamnar i skymundan av Cai Cohrs som spelar Kurt som barn. Han har en talang som är sällsynt bland barnskådespelare, och hans stora, blåa ögon är hypnotiserande. Behållningen ligger i filmens första hälft, i Elisabeths tragiska öde, i den unga kärleken, i Professorns kalla försök att styra dotterns liv.

“Never Look Away” nominerades till två Oscarstatyetter, för bästa utländska film och bästa foto, men tog inte hem någon av dem. Caleb Deschanels (pappa till Zooey och Emily) foto är ofta hänförande vackert och drabbande. Särskilt de inledande scenerna där vi genom unge Kurts blick ser en vuxenvärld han inte riktigt förstår.

Det är Florian Henckel von Donnersmarcks tredje film, och jag avråder från att se de andra två efter varandra då upplevelsen kommer att ge dig en brutal whiplashskada. Hans debut “De andras liv” är en fascinerande skildring av livet i Östtyskland och den förtryckande övervakning Stasi sysslade med. Filmen vann en Oscar för bästa utländska film. Hans andra film “The Tourist” är en usel dussinaction med Angelina Jolie och Johnny Depp i huvudrollerna. Vad som hände mellan dessa två filmer som ledde till ett så bisarrt kvalitetsfall går det bara att spekulera i.

Tack och lov påminner “Never Look Away” betydligt mer om debuten, men lyckas inte behålla samma nerv. Det är en frustrerande film att se, just för att det finns mycket som är bra, som är värt att se - men har jag nämnt att den är 3 timmar och 8 jäkla minuter lång?!