Wes Craven's New Nightmare 1994

Uppföljare till klassiska skräckfilmer är mer regel än undantag - detsamma är dess bristande kvalité. Wes Cravens ”Terror på Elm street” följdes av en serie filmer som förvandlade den ruggiga barnmördaren Freddy Krueger till en vitsande clown. Vid ”Freddy’s Dead: The Final Nightmare” hade Freddys rykte släpats så pass i smutsen att intresset svalnat helt. Lyckligtvis var det just Craven som ställde allt i sin ordning igen.

”Elm Street”-seriens tveklöst bästa uppföljare var en ovanligt smart och uppfinningsrik variation på både Freddy men även slashergenren generellt. Craven var före sin tid med sina metaidéer och satir när han låter handlingen förflyttas från det fiktiva Elm street till det verkliga Hollywood. Craven och ett dussintal andra med anknytningar till Freddy-filmerna spelar sig själva och Krueger själv är den skepnad en demon antar för att terrorisera - och självfallet - slakta Cravens filmpolare.

Huvudrollen spelas av Heather Langenkamp, som i två Elm street-filmer (inklusive originalet) var hjältinnan Nancy som var den som lyckades förgöra Freddy. Nu är hon alltså inte Nancy utan Heather Langenkamp som dock ser sin karaktär smälta samman med sin egen person när demon-Freddy valt ut henne och hennes familj som sina blivande offer.

Även Freddy själv, Robert Englund, spelar sig själv men självklart även demonen. Och här bevisar både Craven och Englund vad de gör bäst. Freddys komiska sida är borta - här finns nattsvart, sylvass ondska i form av ett monster som inte tvekar att skära upp barnvakter inför gråtande, små pojkar. Craven sade själv att han lyckades komma närmast den mer rena skräckfiguren Freddy ursprungligen var tänkt som och det märks. Hans uppenbarelse med köttigare ansikte och en lång, mörk rock är typen av vi alla fruktar att drömma om.

Det är en underskattad film, inte bara som uppföljare utan skräckfilm i allmänhet. Att kombinera och leka med filmvärlden samt mardrömmar, fantasier och hallucinationer är kittlande och Craven levererar en smällkaramell av skräck, våld, effekter, kalla kårar och träffsäker satir. Tankar om hur filmvåld påverkar sin omgivning och hur det letar sig in i den riktiga världen är intressanta och ett slags förspel inför den mer tydligt symboliska ”Scream”.

Att använda sig av originalets hjältinna Langenkamp (som inte synts mycket förutom denna i filmserie) är också ett lyckat val. Hon är sympatisk och har den där charmiga mixen av oskuldsfullhet och skinn på näsan. Men av mer betydelse så är hon en viktig och stark symbol för hela serien. Hon dödade Freddy och vi - publiken, fansen - vet att endast hon kan göra det igen. För seriens fans är det mumma överhuvudtaget. Gott om referenser i form av insiderskämt och repliker på en nivå som nästan skulle kunna stämpla filmen som reboot.

Att filmen pågår en aning för länge och kanske inte tilltalar publik som inte redan är Freddy-frälsta är detaljer man kan leva med. Under den utdöende skräckgenren på 90-talet (som återuppväcktes av just ”Scream” två år efter denna) så var det skönt att veta att pålitlige Craven fortfarande kunde leverera. Ska skräckmästaren minnas för sina största stunder så bör absolut hans nya mardröm inkluderas.