New York Waiting 2006

”New York Waiting” är svenske Joachim Hedéns första film både som regissör och manusförfattare. Tidigare har han mest jobbat med reklamfilm och musikvideos. Hans debutfilm fanns representerad i filmrepertoaren under Tribeca Film Festival i år. Kanske något att vara stolt över för någon vidare film är det inte.

Efter mycket om och men har Sidney skickat en flygbiljett till vad han tror kan ha varit hans förlorade kärlek, Coreen. I förhoppning om att hon ska möta upp honom reser han till New York. Men under en dags väntan träffar Sidney av en ren slump Amy. Hon har precis brutit upp från ett dåligt förhållande och väntar på flyget hem till San Francisco. Tillsammans spenderar de en dag ihop, en dag som kommer att förändra deras liv.

Jag har alltid föreställt mig att det måste vara svårt att hålla en castingaudition. Hur väljer man egentligen? Med en så massa dolda talanger där ute och dubbelt så många inte så talangfulla måste det vara knivigt att göra ett sådant urval. Fördelen med mindre independentfilmer är att man glatt kan överraskas av inte bara okända filmskapare utan också okända skådespelare. Se nya ansikten och nytt skådespeleri, helt enkelt nytt blod bland all denna som oftast slitna glamour. Trist nog blir reaktionen den motsatta.

”New York Waiting” är en ojämn film, inte bara vad gäller skådespeleriet utan också kvalitén. Vissa partier når berörande höjder och det är då de mer subtila och stillsamma scenerna där en klok dialog förs med biobesökaren om vad kärlek är och hur svårt det egentligen är att gå vidare. Detta medan andra (tyvärr de flesta) delar mer kan liknas vid ett avsnitt av ”Sunset Beach” eller ”Glamour”. Det är också skådespeleriet som är det stora problemet med den här filmen, ett haveri helt enkelt. Från minsta statist till vissa huvudrollsinnehavare förstör mer än de bidrar. Den enda som egentligen klarar sig utan någon anmärkning är huvudpersonen Chris Stewart men det är svårt om inte omöjligt att hålla upp en sådan här film alldeles själv.

Det syns att också Joachim Hedén arbetat med musikvideos tidigare. Många panoreringar och scener kan mer liknas vid just detta, snygg bakgrund med passande musik. Något som får fylla ut alldeles för många minuter och som ger en känsla av tomhet i manuset. Har du inget att säga så säg ingenting istället, annars är risken just att du säger fel saker. Komponenterna i en musikvideo och en film skiljer sig inte bara vad gäller längd utan också vad gäller innehåll. I en musikvideo räcker det med att vifta på höften för att nå toppen men med en film krävs mer än så. Plastigt duger helt enkelt inte här.

Men för att inte falla hän åt en blodad tand så finns det faktiskt bra delar med den här filmen. Dessa små stunder då ”New York Waiting” på ett mjukt sätt får en att tänka och fundera kring sitt tema. Då filmen på ett litet vis blir något stort. Det är bara så tråkigt att se hur möjligheten, kanske inte till en Oscar men i alla fall en schysst film slarvas bort under all denna smörighet. ”New York Waiting” är som en mäktig powerballad, i alla fall i början för efter två tredjedelar av filmen märker man snopet att det är karaokeversionen man lyssnat på.