Next Goal Wins 2023

”Cool Runnings”, ”Jerry Maguire”, ”Bring It On”, ”Dodgeball”. Det finns många exempel på sportkomedier av typen en förlorare ska hjälpa några ännu större förlorare i att vinna en tävling mot alla odds. På pappret borde den verklighetsbaserade historien om världens sämsta fotbollslag kunna bli en enkel vinst.

 

Men vanligtvis träffsäkra Taika Waititi lyckas inte bara tappa bollen utan dribbla bort den, snubbla och göra självmål. Hans inspirerade gnista är nästan helt frånvarande och resultatet är en extremt ojämn balans mellan konventionell sportkomedi och vad som bäst liknar en parodi.

 

Handlingen kretsar kring Amerikanska Samoa, ökända som världens sämsta fotbollslag efter en katastrofal förlust mot Australien. Temperamentsfulla, alkoholiserade tränaren Thomas Rongen (Michael Fassbender) - tänk ”Bad Santa” i shorts - anlitas för att leda laget.

 

Ni kan lista ut vad som händer sedan. Ni kan till och med göra en lista över de slitnaste sportklyschorna och bocka av en efter en. Eller en dryckeslek, vilket troligen krävs för att skratta åt många av de platta skämten. Ett varningstecken är att Waititi i inledningen dyker upp som filmens berättare i löständer- och mustasch av Buttericks-typ som skulle få Mike Myers att skämmas.

 

Hjärtat är på rätta stället och här finns en del charm bland birollerna. Speciellt Oscar Kightley och David Fane (från regissörens ”Hunt for the Wilderpeople” respektive ”Eagle vs. Shark”) är roliga som lagets entusiastiska medtränare. Det märks att Waititi har en förkärlek till sina underdogs.

 

Samtidigt ska det drivas och förlöjligas med öinvånarna och deras religion, speciellt i kulturkrocken med Mr. Scrooge... ursäkta, Herr Fassbender. Där animerade ”Vaina” lyckades presentera och respektera polynesisk kultur framställs det här som knasigt och skruvat.

 

Det hjälper då inte heller att Fassbenders protagonist är fullständigt osympatisk och skådespelaren själv känns malplacerad i sammanhanget. Det är kul att för ovanlighets skull se honom i ett komiskt sammanhang men det funkar helt enkelt inte.

 

Det funkar inte heller att kasta in allvar bland den larviga humorn, inklusive en transsexuella spelaren Jaiyah (Kaimana) vars identitetssökande förklaras på en lågstadienivå. Samtidigt sopas viktiga detaljer som öns fattigdom och naturkatastrofer under mattan för att fokusera på Fassbenders uppvaknanden.

 

För att publiken ska känna sig bekväm med bekanta ansikten och inte behöva lära känna karikatyrerna till spelare så kastas Elisabeth Moss och Will Arnett in i otacksamma, meningslösa biroller.

 

Waititis talang har lyft betydligt mörkare historier än denna som borde varit en träffsäker feelgood-film inom sin genre men den blir tyvärr en större förlorare än de inkompetenta spelarna. Se dokumentären med samma namn från 2014 istället - då kan man åtminstone inte klaga på ett dåligt manus.