Nickel Boys 2024

Elwood Curtis är ung och svart i 60-talets Florida, en intelligent student med siktet på college. För att ta sig till sin nya skola liftar han, och råkar därför befinna sig i samma bil som en ökänd biltjuv när de stoppas av polisen. Eftersom lagen i USA är långt ifrån färgblind blir hans oskuld i frågan inte betrodd. Han skickas istället till Nickel Academy, en uppfostringsanstalt för pojkar och unga män. På Nickel är det säkrast att göra som man blir beordrad, annars väntar stränga straff bestående av våld eller tortyr. Eller båda.

 

På Nickel är livet svårt, men efter en tid träffar Elwood på Turner, och de två unga männen utvecklar en stark vänskap. Turner förklarar för Elwood att det inte finns många sätt att komma bort från Nickel, och att hoppas på att bli frisläppt inte är tillräckligt säkert. Det bästa de kan göra är att rymma. Elwood är dock inte övertygad, han vill sänka hela skolan genom att blotta alla ljusskygga företeelser offentligt istället. Men ett sånt företag kan kosta honom livet.

 

Colson Whiteheads Pulitzerpris-vinnande bok “The Nickel Boys” är baserad på verklighetens reformanstalt Florida school for Boys, en skola som under sina 111 verksamma år ofta anklagdes för misshandel, våld, övergrepp, tortyr och även mord.

 

Men inte förrän långt in på 2000-talet kunde rättvisa för offren skipas. I synnerhet drabbades de svarta pojkar och unga män som efter lagöverträdelser skickades till anstalten för att avtjäna sina straff, medan omvärlden antingen inte visste vad som hände, eller såg mellan fingrarna på saken. Det är med andra ord ett stycke verklig, och vidrig, historia som behandlas här, om än i omskriven och fiktionaliserad form.

 

Det är den starka och sanna, bakomliggande historien som lyfter “Nickel Boys”, men det räcker tyvärr inte när regissören RaMell Ross valt att berätta den genom POV, eller point of view, genom hela filmen. Till en början känns greppet innovativt och spännande, men det blir fort slitet. Som publik längtar man efter att få se dialoger utspelas mellan samtliga deltagande, inte bara ena sidan. Uttryck och känsla hos den som pratar är minst lika viktigt som att få se hur det tas emot av motparten. Enormt mycket engagemang och autenticitet går därför förlorad på bekostnad av detta val. Där vi borde uppleva rädsla och smärta finns bara en dov aning om dessa känslor, och istället hovrar man som åskådare i en ständigt närvarande irritation över att inte få släppas in i filmens värld, att konstant hållas på armlängds avstånd genom ett envist, tekniskt grepp.

 

För att komplicera berättelsen ytterligare väljer Ross även att hoppa mellan karaktärerna, så att det inte är Elwoods perspektiv vi följer löpande, utan ibland Turners. När det första bytet kommer är det visserligen skönt att äntligen få se Elwood istället för att bara höra honom, men frustrationen över stilvalet håller alltjämt i sig eftersom de återkommande bytena gör det rörigare, och känslan av utanförskap kvarstår när publiken därigenom fortsatt hålls utanför. När vi dessutom börjar hoppa mellan tid och rum i berättelsen är känslan av att se ett konstprojekt snarare än en långfilm väldigt stark.

 

Det är verkligen synd att en så intressant berättelse går förlorad genom ett ovanligt stilval, med en avtrubbning som resultat, vilken dessutom förstärks av en alltför icke-linjär klippning.

 

Enda skälet till att “Nickel Boys” inte får lägsta betyg är just på grund av den berättelse som ändå finns där. Den behöver berättas, och mänskligheten behöver höra den. Helt säkert har man större behållning av att läsa Colson Whiteheads bok än att se RaMell Ross film, dock.