Nightbitch 2024

Att få barn är något som förändrar en i grunden, det kan nog de flesta föräldrar hålla med om. Från att den lilla filuren kommer till världen får livet en helt annan prioriteringsordning. Borta är de stunder man tidigare tog för givet i vardagen och istället har man ett helt till liv att ta hand om.

 

Det är just denna ambivalenta småbarnsperiod som "Nightbitch" tar avstamp i. Amy Adams namnlösa mamma spenderar dagarna med att ta hand om sin lilla parvel, vilket inkluderar utflykter till lekparker, undvika andra föräldrar på biblioteket, handla, laga mat, tvätta, städa, natta, inte få någon sömn, och så vidare – allt medan hennes man är iväg på jobbresor under större delen av veckorna.

 

Ständigt växer frustrationen över att själv ta allt ansvar för barnet, att ha offrat sin karriär som konstnär, att ständigt vara på gränsen till ett nervsammanbrott. Något annat som växer är oron över att hon håller på att förvandlas till en hund. Visst har hörntänderna blivit spetsigare, nackhåret blivit allt mer ludet och rått kött aldrig sett mer aptitretande ut?

 

För alla som haft, eller som undertecknad lägligt nog har just nu, småbarn i förskoleåldern så är igenkänningsnivån i "Nightbitch" otroligt hög. Här fångas essensen av vad det innebär att vara hemma med sitt lilla energiknippe, med allt mellan endorfinstimulerande mysstunder till själsdödande raseriutbrott. Kärleken till sitt barn får brottas med kaos, oro och den frustrerande bristen på egentid. Inte är det så konstigt att denna emotionella berg- och dalbana kan leda till sådan psykisk påfrestning att man upplever sig själv förvandlas till ett djur.

 

Denna kreativa spinn på föräldraskapet, eller närmare bestämt moderskapet (för även om igenkänningen säkert är hög för båda parter, så är det just kvinnans kroppsliga och själsliga förvandling som är i fokus), utforskas på ett mycket underfundigt sätt i Rachel Yoders roman med samma namn som filmen är baserad på. Och även om Marielle Hellers filmatisering fångar mycket av det som romanen avhandlar, så känns den kreativa visionen och tonen en aning missriktad.

 

Utan att hamna alltför mycket i "boken var bättre"-diket, så är tyvärr "Nightbitch" en besvikelse till filmadaption. Visst fångar Heller essensen i titelkaraktärens metafysiska metamorfos, men det görs på ett sätt som känns alldeles för tillrättalagt och glättigt. Ibland känns filmen lika krystad och påklistrad som samtalen Nightbitch har med sina gamla konstnärskollegor. 

 

Det finns sekvenser av den magiska realism och body horror som boken genomsyras av, men man hade önskat att den lutat sig ännu mer in i det. Även om Marielle Hellers förmåga att fånga en story inte går att ta miste på, så hade det kanske behövts någon med ett lite mer skruvat tankesätt för att förvalta känslan av hightened reality. Som exempel får en av bokens nyckelsekvenser som involverar en katt här en helt annan, mer uddlös, skildring – som att Heller drar åt kopplet just när man fått vittring.

 

Amy Adams, denna strålande aktris som varit i starkt behov av ett uppsving efter några år av floppar som "Hillbilly Elegy" och "Kvinnan i fönstret", är lyckligtvis fenomenal i huvudrollen – både som den ömmande modern och den förvildade Nightbitch. Det är en stundtals väldigt utelämnande roll och Adams lyckas sälja flera sekvenser som annars lätt hade kunnat falla platt.

 

Oaktat hennes fenomenala prestation är det i slutändan mycket gläfs för ingenting. För trots igenkänningshumorn så saknar denna skildring kraft för att verkligen bita igenom och leverera en träffsäker satir om moderskapet.