Nikita 1990

Hans ”Nikita” från 1990 öppnar med en scen där den avdankade och droganvändande titelkaraktären (Anne Parillaud) tillsammans med ett gäng andra knarkare gör inbrott i ett apotek. Allt går fruktansvärt fel och det hela resulterar i att Nikita döms tills livstids fängelse för att ha dödat en polis. Scenen präglas av starka blåa neonljus och elektrisk musik som sätter en alldeles underbar ton, en ton som bygger upp skyhöga förväntningar.

Mot Nikitas vilja iscensätts hennes död i fängelset och hon vaknar sedan upp i en byggnad som ägs av regeringen. Här får hon veta att hon på papperet är död och begraven, men att hon i själva verket har valts ut för att sättas i den franska regeringens tjänst som professionell yrkesmördare. Hon tränas noggrant och går från att vara en hopplös knarkare till en livsfarlig och ohyggligt skicklig mördarmaskin. Samtidigt som hon försöker bygga upp ett relativt normalt liv vet hon att uppdragen kan finnas runt hörnet och att telefonen kan ringa när som helst. 

Denna premiss utförs väldigt väl av Besson och hans team. Men även om jag avgudar Bessons ”Léon” och ”Nikita” har en liknande premiss känns den tyvärr som en mer ojämn och instabil film. Mästerliga scener som öppningen varvas med ganska meningslösa episoder som inte riktigt tillför filmen något. Det är scenerna då Nikita har vapnet i hand som är allra bäst, resten känns ganska medelmåttigt. Det finns bland annat en scen då Nikita för första gången ska testas på fältet, en scen som är så svidande bra att det blir omöjligt för resten av filmen att leva upp till den. På vissa ställen börjar man dock närma sig sådan nivå igen, som när Jean Reno gör ett litet men minnesvärt inhopp som en Léon-liknande karaktär. 

Anne Parillaud, som gör huvudrollen, är helt klart filmens största behållning. När jag ser ”Nikita” inser jag hur tråkigt det är att man inte sett henne i så mycket annat, hon förtjänar att vara en stor och tydlig prick på radarn. Hon är sårbar samtidigt som säker, sorgsen samtidigt som stenhård och sympatisk samtidigt som osympatisk. Tyvärr gör Parillauds magnifika rollprestation att filmen som helhet ibland bleknar, det känns hela tiden som att hon förtjänar en bättre film. När Parillaud är med känns det som att omgivningen är svagare, varken Jean-Hughes Anglade eller Tchéky Karyo befinner sig på hennes nivå. Missförstå mig inte, de är inte dåliga, de når bara inte hela vägen. ”Nikita” saknar kort sagt sin Natalie Portman och sin Gary Oldman, de briljanta birollerna som gör ”Léon” till det mästerverk som den är.

Tekniskt sett är det svårt att hitta en enda betydande svaghet, musiken och fotot kan inkluderas bland det som är helt perfekt. Den punkiga ton som sätts i inledningen hålls kvar och är också ett av filmens största plus, den är riktigt skön att lägga ögonen på. 

Allt som allt är ”Nikita” en intensiv, underhållande och välgjord film, men tyvärr når den inte lika långt som andra av Luc Bessons filmer.