Nina Frisk 2007

”Masjävlar”-regissören Maria Blom är tillbaka. Hon har lämnat Dalarna, Hemköp och dunken bakom sig och ger oss nu istället Stockholm sett genom den livströttes ögon. Eller snarare ”Flykten från Stockholm” då det handlar om en flygvärdinna som tar varje tillfälle att lämna staden och sin dysfunktionella familj bakom sig för att leva det glada livet på nattklubbar och hotellrum världen över (nej, inte på Bali). Men den stora frågan är om livet och känslorna på hemmaplan verkligen har en paus-knapp?

Sofia Helin som spelade Mia i ”Masjävlar” har här titelrollen som Nina Frisk, en singeltjej i fräsch flygvärdinneförpackning. Bakom den glassiga ytan döljer sig dock en tjej som endast finner kontroll över tillvaron när hon vickar fram i mittgången och med ett kontrollerat leende serverar whiskey till trånande ungkarlar, långt borta från familjemiddagar i mamma Gills ångestladdade lägenhet. Men så träffar hon Marcus, inte riktigt den typ av weekendunderhållning som Nina är van vid. En enkel ensamstående småbarnspappa med ett mörkt förflutet, i hans värld är det viktigare att hinna hem till Bolibompa än att vara hippast på festen. Kanske är han precis den trygga hemmahamn som Nina behöver för att komma ner på jorden?

Precis som Sofia Helins karaktär Mia i ”Masjävlar” är Nina en till synes självgående arbetsmaskin som allt för länge flytt från sig själv och sin familj men plötsligt tvingas ta tag i sina demoner och får tillfälle att verkligen känna efter hur hon vill ha det. Det kanske är dags att klippa navelsträngen till sin ständigt oroligt ringande mamma eller ställa sig bakom den viljesvage Danderydsbrorsan i hans avståndstagande från mammans alkoholiserade man.

Det är kul att se att Maria Blom fortfarande kan konsten att få en att skratta åt struliga familjesituationer. Barnen på födelsedagskalaset i Danderydsidyllen roas av att jagas av Urban Eldhs karaktär Krister men de vuxna känner i tystnad lukten av sprit. Sen har vi Ninas Mamma Jill (gestaltad av en klockren Gunilla Nyroos) som är ett kapitel för sig, hennes gälla röst, oroliga skratt och osammanhängande prat skapar bilden av en klumpig men älskvärd mamma som saknar kontakten med sig själv och i rädsla för att bli ensam pinas tillsammans med sin Krister. Relationen mor/dotter är filmens mest dynamiska då den är lätt att skratta åt men samtidigt känns helt äkta.

Den klassiska ”andra filmen” efter det stora genombrottet är alltid svår. Men jag tycker Maria Blom klarar klivet relativt bra. Hon kontrollerar balansen mellan igenkänningshumor och ärlig svärta på ett fint sätt, trots att hon inte når ”Masjävlar”-nivå, men jag saknar ändå den där verkliga tyngden som jag tycker var så beundransvärd i hennes genombrottsfilm. Visst är det kul att se ett svenskt relationsdrama där man inte riktigt vet vilken slutdestinationen är men synd bara att filmen varken lyckas lyfta till sin föregångares höjder eller skaka av dess skugga och därmed får nöja sig med att landa som en ”Masjävlar light”.