Nocturama 2016

Har du någonsin funderat på att utföra ett terrordåd? Samla ett kompisgäng, dricka några drinkar, och spontant planera ett attentat som kommer att skaka om hela landet. Inte? För ungdomsgänget i ”Nocturama” verkar detta helt naturligt. 

Efter terrordådet mot Charlie Hebdo i Paris 2015 är ämnet högaktuellt i Frankrike. Sedan dessa händelser känns det som om terrorn är vardag för landet, som tidigare mest förknippades med god mat och romantik. En film om ämnet är därför ett relevant tillägg i samhällsdebatten och dessutom ett mycket spännande ämne. ”Nocturama” är dock varken en tankeställare om samhällets och utanförskapets roll i skapandet av terrorister, eller en nervkittlande thriller. Filmens eventuella budskap framförs dolt under ytan och bristen på tydlighet gör att terroristernas aktiviteter känns mer som ungdomshyss, än som allvarliga och omvälvande.

Huvudpersonerna i ”Nocturama” är en grupp ungdomar med olika bakgrund från Frankrikes alla samhällsklasser. Sarah och André har rika föräldrar och en till synes ljus framtid, medan flera av de andra i gruppen brottats med att få tag i ett stadigt jobb med fast lön. Hur de egentligen känner varandra och vad som skapat deras desperation förblir osagt. Filmen börjar med en sekvens ur det första stadiet av deras dåd och återger därefter hur de planterar bomber på banken HSBC:s kontor, statyn av Jeanne D’arc, inrikesdepartementet och andra högprofilerade mål. Sedan följer en långsam steg-för-steg beskrivningen av dådet, som leder fram till en händelselös skildring av hur gärningsmännen gömmer sig i ett lyxigt varuhus.

Problemet med ”Nocturama” är egentligen inte handlingens tempo, utan att händelserna sker utan att ge en närmare inblick i karaktärerna. Man känner varken medlidande eller hat mot gärningsmännen och engageras därför inte i handlingen. 

Efter att ha följt huvudpersonerna i dryga två timmar, kunde jag inte bry mig mindre om vad som händer med dem. Gärningsmännen känns inte som riktiga personer, de framställs varken som hjärntvättade idealister, eller vanliga ungdomar som tagit sig vatten över huvudet och man får därför ingen koppling till dem. Att man inte heller känner till deras motiv och drivkrafter gör att planeringsmötena känns som vardagliga drinkbjudningar och spänningen sjunker därför. 

"Spring Breakers” av Harmony Korine är ett exempel på en film som lyckats porträttera brottslingar som känns surrealistiskt långt ifrån vanliga personer, men eftersom de verkar njuta så mycket av brottslighetens anarki känner man ändå med dem. "Nocturamas" karaktärer känns mest platta och intetsägande.

Filmen får en liten skjuts mot slutet, då ungdomarnas nervositet och rastlöshet ökar efter att ha spenderat otaliga timmar i det stängda varuhuset. Det är intressant att se effekten av deras isolering från omvärlden i kombination med deras växande insikt om vad de faktiskt gjort. Några enstaka scener som visar hur de börjar reagera på olika sätt, bland annat genom att dricka mängder av alkohol och sjunga ”My Way” på karaoke, är riktigt bra. De relativt okända skådespelarna gör dessutom ett bra jobb när de väl får visa lite personlighet. Tyvärr kommer detta alldeles för sent och varar endast en bråkdel av den alltför långa filmen.

Trots att ”Nocturama” innehåller en del positiva detaljer, saknas en övergripande riktning och känslomässig koppling i berättandet, vilket gör att filmen känns mer som en saklig beskrivning av ett händelseförlopp än en spännande och engagerande film.