Nocturne 2020

Med senaste årens långfilmsdebuter inom skräckgenren av begåvade namn som Jordan Peele (”Get Out”), Ari Aster (”Hereditary”), Jennifer Kent (”The Babadook”) och Robert Eggers (”The Witch”) så är ribban sagt högt. Skräckfilmen har blivit kvalité igen och det räcker inte med några trollformler för att skrämmas.
 
Tyvärr verkar debutanten Zu Quirke (även manus) tro det. Teman som tonårsångest och prestationsångest innehåller ädla och viktiga budskap men beslutet att förmedla dem via en ”Black Swan”-liknande psykologisk rysare (med ekon av ”Suspiria” och ”Jacobs inferno”) gör den inga tjänster.
 
Huvudpersonen är unga Juliet (Sydney Sweeney, ”Sharp Objects”), en begåvad pianostudent som ständigt lever i skuggan av sin hyllade syster Vivian (Madison Iseman, ”Jumanji”-filmerna). När Juliet får tag på läroboken av en tidigare stjärnelev som begått självmord upptäcker hon att den har magiska krafter som kan hjälpa henne – men till vilket pris?
 
Ja, det är tyvärr ganska enkelt att gissa. Här hade funnits potential om man hade vågat vässa kanterna lite men en envis ambition att skapa "atmosfär" resulterar i segt tempo och låg energi. Slow motion och återkommande ljuseffekter är inte detsamma som kuslig stämning. Det är möjligen inte Blumhouses värsta men långt ifrån bästa.
 
Filmen rycker upp sig lite när bisarra moment får sina förklaringar och samband men spänningen är inte nog. Vi tampas med en hjältinna som går från en frustrerande osäker, blyg enstöring till en bortskämd snorunge med hybris. Sweeney gör sitt bästa men lyckas inte få oss att riktigt bry oss om stackars Juliet.
 
Här finns de vanliga dagdrömmarna, mystiska ledtrådarna, symboliska detaljerna och ett relativt förutsägbart avslut som vill säga något men mest blir ett ”jaha”-moment. Det är synd för någonstans finns en pärla till skräckfilm om två musikaliska systrar med ödesdiger svartsjuka. Men den här smått pubertala syskonrivaliteten blir mest ”Tio orsaker att döda dig”.