Noll tolerans 1999

Det står illa till med det svenska rättssystemet. Bovarna har makten och polisen står handfallen när lagen sätter handbojor på deras kapacitet att göra något åt det.

 

Så är det i alla fall om man ska tro regissören och manusförfattaren Anders Nilsson. I denna första film om den blivande inom svensk film ikoniske brottsbekämparen Johan Falk (Jakob Eklund) så handlar det om vittneshot. Det är tydligt att syftet inte bara är att underhålla.

 

Det börjar med ett rån mot en juvelerarbutik i Göteborg på självaste julafton där allt går snett med våldsamma konsekvenser. Det fortsätter med en utredning där plötsligt ingen som har sett någonting pratar om det. Falk förstår genast att alla vittnen har skrämts till tystnad och tar tag i problemet på sitt eget sätt. Det svenska folket får det de älskar; en handlingskraftig filmpolis som river sönder lagboken.

 

Nilsson gör actionscener av internationell kvalitet och visar redan under den första kvarten upp sin förmåga att skapa en intensiv biljakt och skarp skottlossning. Spänningen engagerar och är det som dominerar filmen. Realismen är ledstjärna hela vägen i alla fall i den tekniska iscensättningen.

 

Till en början känns intrigen trovärdig, men ganska snart blir den överdriven och alltfler situationer anpassas på ett alltför tydligt sätt enbart för att skapa möjligheter att visa upp hur tuff Falk är. Det är synd på en inledning som utlovar autencitet i händelseförloppet.

 

Nerven i konflikten mellan vår hjälte och filmens huvudskurk Leo Gaut (Peter Andersson) byggs skickligt upp. Våldet ligger i luften i scenerna med de båda. Jämförelserna med spelet mellan protagonist och antagonist i filmen "Dirty Harry" är oundvikliga i den delen av manuset.

 

Tunt skrivna karaktärer lägger krokben för tänkvärd samhällskommentar. Falks förakt för lagen hade kunnat göra honom till en intressant antihjälte, men det själlösa sätt som han är skriven på hindrar det. Han är monotont arg med ett moraltänk som nästan enbart består av svart och vitt. Han hade fungerat i en enkel actionrulle, men här känns han mest irriterande korkad.

 

Gaut är en klyschig skurk, men Anderssons tunga spel gör så att man inte känner av den bristen. Man kan inte motstå att fascineras av Leo trots att man vet att man borde hata honom. Eklund hamnar trots en stabil insats i Peters skugga. Det här är en sådan där film där jag kommer på mig själv med att bry mig mer om boven än hjälten.

 

Marie Richardson kämpar tappert på i rollen som det skrämda vittnet Helén, men har inget att jobba med trots att hennes roll är enormt viktig för intrig och budskap. Hennes relation till Falk har personlig betydelse för Johan, men den får närapå inget utrymme så all äkthet i den uteblir. Det blir en stor spik i kistan för såväl samhällskommentar som drama.

 

I slutänden blir "Noll tolerans" en film som vill säga mycket, som men dränker sin egen röst i högljudd attityd. Den blir ännu en entonig romantisering av att ta lagen i egna händer. Varje gång som det börjar kännas angeläget kring samhällets tillstånd så huggs det av för att inte bromsa upp det hetsiga tempot.

 

Jag måste efter all denna negativa kritik ge komplimanger till det snygga fotot och den starka musiken. Sett som läcker actionunderhållning för stunden så håller det här. Dessutom är det fint att se Göteborg tillåtas att bidra med variation i miljöerna i svensk kriminalfilm.