Mellan raderna 2018

Det börjar med en pliktskyldig entrecôte. Förläggaren Alain (Guillaume Canet) har bjudit ut författaren Leonard (Vincent Macaigne) på en traditionsenlig avstämning kring den senares kommande roman. Samtalet skaver, kan man säga. Leonard avfärdar Twitter som tanklöst svammel och ondgör sig över internet i största allmänhet, Alain betraktar den ökade digitaliseringen och människors ändrade läsvanor som ett nödvändigt ont. Leonard tar sig förbehållslöst rätten att skriva om sina ex-flickvänner i konstens namn. Alain verkar mest tycka att Den Store Författaren ägnar sig åt navelskådande självömkan.

Det är samma roman en gång till. Han refuserar sin gamle vän och åker hem till frugan, den framgångsrika skådespelerskan Selena (Juliette Binoche) – som, får tittaren strax veta, har en kärleksaffär med Leonard. Alain har själv för vana att hoppa i säng med en ung förlagskollega. Hon vill radikalisera hela utgivningen och frångå det traditionella bokformatet helt och hållet. Även där finns alltså underlag för debatt.

Handlingen i ”Mellan raderna” kan sammanfattas så: intellektuella människor som ligger med varandra kors och tvärs samtidigt som de gnäller om litteraturens (och det offentliga samtalets) ändrade villkor. Det är dialogtungt och marinerat i referenser – en kvart in i filmen har man bockat av både Ingmar Bergman, Theodor Adorno och Taylor Swift på namedroppinglistan. Fler namn följer.

Olivier Assayas ("Sommarminnen", "Moln över Sils Maria") senaste har alla förutsättningar att bli en tråkig, livlös historia som borde lämpat sig bättre för en filmkritisk essä. Regissören i fråga skriver för övrigt sådana också, när han inte hämtar hem guldpalmer och andra prestigetunga festivalpriser för sina långfilmer.

Istället sitter man mest och myser. Inte för att Assayas är så finurlig som han ibland tycks tro – vid ett tillfälle dras metaperspektivet så långt att karaktärerna i filmen börjar diskutera om inte Juliette Binoche (som alltså själv medverkar i filmen) borde rollsättas i en fiktiv föreställning av ”Medea” – utan för att ”Mellan raderna” är rakt igenom välspelad och välbalanserat humoristisk. Gjord med lätt hand, för att använda ett slitet uttryck.

Det är väsentligt och trevligt presenterat gnäll för alla som är intresserade av litteraturens fortlevnad i ett klickjournalistiskt klimat där Amazon sätter agendan för vad som gör en text läsvärd.

Och det räknar alltså Assayas kallt med att tittaren är. Övriga göra sig icke besvär.