Norbit 2007

Livet kunde inte ha börjat något sämre för baby Norbit, som slängs ut ur en bil och hamnar i händerna på Mr. Wong. Den rasistiske barnhemsföreståndaren suckar ”Ännu en svart. Dem blir vi aldrig av med.” Därefter blir det inte mycket bättre.

När hans enda vän Kate blir bortadopterad får han istället Rasputia på halsen. En kaxig, dominant och något rundlagd brud som bestämmer sig, utan att ta hänsyn till eventuella protester, att bli hans flickvän. Den vuxne Norbit blir därmed en mes fångad i ett olyckligt äktenskap. Han inser hur hemskt hans liv är när hans stora kärlek från barnhemmet  återvänder till stan nu som en vacker, ung (och smal) kvinna. När han samtidigt kommer på sin fru rulla runt i sänghalmen med hennes tränare, inser han att hans liv kanske kan få en välbehövlig förändring. Men Rasputia tänker inte släppa honom ifrån sig så lätt.

Eddie Murphy återser sin älskade tjockisdräkt som legat på hyllan sedan ”Den galne professorn 2”, då han spelar inte bara en utan tre roller i ”Norbit” – huvudpersonen, den gamle kinesen som uppfostrat honom, och den sanslöst överviktiga monsterkvinna som Norbit har oturen att vara gift med. Den numera Oscarsnominerade Golden Globe-vinnaren gör det intressanta karriärvalet att kasta bort sin uppenbara begåvning på ännu en fånig komedi, där han kombinerar två av de saker amerikanska publiken älskar att skratta åt: svarta komiker utklädda till feta kvinnor, och Eddie Murphy i multipla roller i en och samma film.

Och finns det något roligare än fetma? Murphy verkar inte tycka det. ”Norbit” är ett enda långt tjockisskämt som otroligt nog krävde hela fyra manusförfattare. Och när det inte skämtas om Rasputias extrakilon, så handlar det om giftiga gaser från samma kvinnas bak. Humorn är låg, och det behöver nog knappt nämnas, sällan rolig.

Rasputia är otroligt endimensionell i sitt sätt att terrorisera sin make och alla i deras närmaste omgivning (varken barn eller hundar är säkra i hennes närhet), den nedtryckte Norbit lyckas aldrig väcka någon sympati hos tittaren, och Mr. Wong, som inte vet vad politiskt korrekt heter, är bara en blek kopia av Mickey Rooneys paradroll i ”Breakfast at Tiffany’s”. Men det märks tydligt att Murphy har kul med sina karaktärer, alla tre så olika varann – och Murphy – som det bara går. Och regissören Brian Robbins, vars senaste ”The Shaggy Dog” gick direkt till dvd-hyllorna, har ett lätt jobb då han mest pekar kameran mot huvudrollsinnehavaren och låter honom köra sin grej.

Murphy har åtminstone en aning om vad han gör, det är mer än vad man kan säga om uppenbart förvirrade Thandie Newton som spelar Kate eller Cuba Gooding Jr. som är hennes sliskige fästman. Det är bara synd att han slösar sina talanger på manus som inte förtjänar dem. Den som trodde det var omöjligt för en film att få ”Big Momma’s House 2” att framstå som ett mästerverk, har fel.