North Country 2005

I ”North Country” provar Charlize Theron sig på en seriös och oglamorös (de två begreppen går ofta hand i hand) film än en gång. Senast hon gjorde det, med filmen ”Monster”, var resultatet en Oscarstatyett att ta med sig hem så varför inte? Även den här gången har en nominering trillat in så dessa typer av roller lönar sig uppenbarligen för fröken Theron. Hon slapp dock att gå upp en massa kilon i vikt och göra sig oigenkännlig den här gången. Tvärtom spelar hon istället sin lilla hemstads ökända skönhet vars utseende alltid ställt till det för henne. Men ni kan vara lugna, rollen är fortfarande oglamorös á la Oscarvärdig med tanke på att skönhet i en amerikansk småstad i början på 90-talet inte direkt översätter till hollywoodglamour.  

Redan de första minuterna sätt filmens ton vilken inte direkt är ljus. Den är inte heller riktigt mörk utan snarare grå precis som filmens sparsamma kulisser, och det passar utmärkt för den. Filmen ska inte vara glad och uppåt för den behandlar inte ett trevligt ämne utan ett viktigt och allvarligt problem som förekommer överallt än idag, nämligen sexuella trakasserier.

”North Country” inleds med att Josey (Theron) lastar in sina två barn i bilen efter en sedvanlig omgång av sin make och åker tillbaka till sina föräldrar och sin hemstad. Väl där träffar hon en gammal vän som informerar henne om att de nu anställer kvinnor uppe i gruvan (mot chefens vilja, vilket han högt och tydligt deklarerar redan första dagen) och att lönen är bra. Trots att hennes pappa, som jobbar på nämnda plats, protesterar genom att fråga henne om hon nu ska bli lesbisk så söker och får hon jobbet. Men först tvingas hon genomgå en gynundersökning för att kolla att hon verkligen inte är gravid. Man skulle kunna tro att Josey har fått en ny start i livet och äntligen ska kunna klara sig själv och det är lite den känslan filmen förmedlar i början. Dock anar man oråd med tanke på alla små ”skämt” männen i gruvan utsätter kvinnorna för. Men det är bara att ha humor och ta det som en man, eller hur? Det är i alla fall vad de gamla kvinnorna säger till de nya. Även om Josey äntligen tjänar bra med pengar och klarar sig själv, så kan hon inte ignorera männens beteende och hon inleder en lång och ensam kamp för jämlikhet.

Det låter kanske fånigt och idealistiskt och en sådan här film skulle lätt kunna förvandlas till en enda lång moralpredikan. Men tack vare att historien även bryr sig om sina huvudkaraktärers individualitet blir det inte så. Man bryr sig om kvinnornas öde utöver den betydelsefulla roll de spelar för rättsutvecklingen. Berättaren kväver oss inte heller med stereotypa beteenden och karaktärer där det lika väl kunde stå ”Hata mig” i pannan. Det sagt finns det många tillfällen då man bara vill hoppa in genom bioduken och slå på de äckliga gamla gubbarna. Incidenterna i gruvan dras dock inte för långt bara för att väcka sympati för Joseys sak. Den sympatin infinner sig naturligt ändå. Det märks att filmen bygger på sanna händelser för vad kvinnorna får utstå känns äkta och okonstlat.

Filmen är självklart inte perfekt. Det infinner sig en del fjantiga ”gråt nu” och ”åh, va fint”-tillfällen som jag kunde ha varit utan. Den är lite överlång (två timmar och sex minuter) och förhållandet mellan Josey och hennes son känns överflödigt, typiskt och lite framtvingat. Jag vet inte heller riktigt vad filmskaparen vill med Joseys och hennes advokats relation. Det verkar som om man inte riktigt kunde bestämma sig för om de skulle ha en romans eller inte. Jag är dock glad att publiken besparas den traditionella kärlekssagan (som räddar den stackars kvinnan och löser alla hennes problem) för det är inte vad den här filmen handlar om. Den handlar om att inte under några omständigheter acceptera att behandlas annorlunda och den berättar på ett intagande sätt om en väldigt viktig fas i USA:s jämställdhetshistoria.