Norwegian Wood 2010

Romantik Drama
Japan
133 MIN
Japanska
Norwegian Wood poster

Synopsis

Två barndomsvänner återförenas på en högskola i Tokyo. Gemensamt har de ett tragiskt minne, som blir starkare allteftersom kärleken och erotiken växer fram emellan dem. Cyclo-regissören är tillbaka med en ny melankolisk, smärtsam och vacker film, baserad på Haruki Murakamis bok.
Ditt betyg
2.7 av 51 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Noruwei no mori
Biopremiär
18 mars 2011
Språk
Japanska
Land
Japan
Distributör
TriArt Film
Åldersgräns
15 år
Längd

Recensent

Andreas Samuelson

16 mars 2011 | 13:42

Pretentiöst elände

Den stora styrkan hos asiatisk och inte minst sagt japansk film är att den vågar ta tid på sig och ofta berättar lågmälda, finstämda berättelser med långsamt tempo. Här drar man dock ut på det goda i en deprimerande historia med tröttsamt provocerande sexuella inslag.

Filmen bygger på Haruki Murakamis bok om en kärlekstriangel i 1960-talets Japan. År efter att Torus (Kenichi Matsuyama) bästa vän Kizuki tar livet av sig återförenas han av en slump med Kizukis flickvän Naoko (Rinko Kikuchi) på en högskola i Tokyo. De inleder en kärleksaffär men Naoko blir allt mer deprimerad och självdestruktiv allt eftersom hon försöker hantera sorgen och tar så småningom in på en psykklinik. Torus gör regelbundna besök men träffar samtidigt en annan kvinna, Midori (Kiko Mizuhara) som liksom han är mer utåtriktad.

Sällan har man sett så mycket erotiska nakenscener i en så pass osexig film. Här kämpar känslomässigt dysfunktionella karaktärer med att hålla tillbaka känslorna men hamnar ständigt obekvämt i säng där de nästan gråter sig själva till orgasm. Det är feelbad-film där ångesten har huvudrollen och de vackra aktörerna poserar, gråter och grimaserar i vackra, estetiska bilder.

Att man dessutom drar ut på en historia där inget eller väldigt lite händer i över två timmar är att testa publikens tålamod. Att ungdomar förutsägbart nog skildras som trasiga, förvirrade själar med självmordstankar, sexuell frustration och usel självkänsla känns inte heller så fräscht. Synd också att man inte utnyttjat 60-talseran mer - med undantag för några utsvängda byxor skulle filmen likväl kunnat utspelas närsom.

Fans av boken lär säkert uppskatta filmen mer då det finns mycket tysta scener och tydligt gömd poesi som en icke insatt missar. Det är snyggt och välgjort och skådespelarna gör sitt bästa för att väcka liv i sina lite väl hårt tilldragna rollfigurer. Man blir lätt imponerad av det ambitiösa hantverket. Att bli berörd är desto svårare. För stämningen är så hård, kall och frånstötande att man mer observerar än känner med de ganska själviska och elaka huvudpersonerna.

Kanske är det meningen att man aldrig ska komma dem nära utan uppleva eländet på avstånd. Men när alla hela tiden mår så dåligt blir det mest jobbigt och till slut tråkigt att titta på. Det blir en torr, stel och pretentiös film där sex- och nakenscenerna snarare distraherar än piggar upp. Och när allt komponeras av amerikanska poplåtar faller trovärdigheten helt. Inte den sämsta men långt ifrån bästa exporten från Japan.

| 16 mars 2011 13:42 |