Nötknäpparen och de fyra världarna 2018
Synopsis
Allt Clara önskar sig är en magisk nyckel som kan låsa upp en ovärderlig gåva från hennes döda mor. En gyllene tråd leder henne till nyckeln, men försvinner snart in i en underlig parallell värld. Där möter Clara soldaten Phillip, ett gäng möss och regenterna som härskar över tre av världarna: Land of Snowflakes, Land of Flowers och Land of Sweets. För att få tag i nyckeln måste Clara och Phillip bege sig till den olycksbådande fjärde världen...
Info
Originaltitel
The Nutcracker and the Four Realms
Biopremiär
31 oktober 2018
DVD-premiär
18 mars 2019
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Walt Disney Pictures
Åldersgräns
11 år
Längd
Juläventyr utan julkänsla
Som vanligt kommer ett påkostat, Hollywood-signerat juläventyr för hela familjen som ett brev på posten. Knasiga figurer och 3D-effekter tills du storknar men särskilt roligt eller spännande är det inte.
Det mest bisarra med den senaste filmatiseringen av E.T.A. Hoffmans klassiska berättelse ”Nötknäpparen” är kombinationen av regissörerna Lasse Hallström och Joe Johnston. Nu har de dock inte regisserat tillsammans utan den senare tog över de sista 30+ dagarna när Hallström var otillgänglig. Lasse såg dock över postproduktionen.
De är några av de minst lika regissörerna du kan hitta. Hallström med sina varma, jordnära dramer om människor. Johnston med sin pampiga specialeffekter och actionäventyr. Tyvärr känns ingen av dem – ens på papper – direkt lämpliga för denna film. En rad andra namn – exempelvis Terry Gilliam eller Michel Gondry – skulle kunnat göra något definitivt mer intressant av det hela.
Istället får vi ännu ett datoranimerat, effektorienterat julmirakel från Hollywoods fabrik. Barn med död mamma och dysfunktionell relation med pappa? Check. ”Narnia”-liknande entré till mystisk vintervärld? Check. Knasiga, färgglada bifigurer? Check. Kreddiga karaktärsskådespelare i biroller? Check. Ett uppdrag att rädda den mystiska vintervärlden, och samtidigt ”finna sig själv”? Fet check.
Det är förståeligt att en sådan här film ska göras pampig med massor av datoranimerade specialeffekter, för att distrahera från den tunna storyn, och 3D, för att… ja, sälja dyrare biljetter. Men det blir mest en ofta frustrerande distraktion för ögonen. Som när småbarnsföräldrar sätter bebisar framför tecknad film för fem minuters andningspaus. Fast denna film är knappast gjord för bebisar utan för… ja, det är inte helt klart.
Å ena sidan finns här flygande feer, söta möss och lustig slapstick som lär roa de yngre men känns hopplöst barnsligt för alla över tio. Å andra sidan finns här mardrömsliknande scenarier som ett monster bestående av enbart möss och några clowner som skulle passa mer i en David Lynch-film. Knappast dagisvänligt. Ett visserligen visuellt imponerande balettnummer lär inte gå hem hos barn oavsett ålder.
Det är stundtals ett snyggt hantverk som aldrig blir direkt tråkigt och begåvade Mackenzie Foy (”Interstellar”, ”The Conjuring”) gör sitt bästa för att bära filmen på sina späda axlar. Men varken någon varm julkänsla eller kittlande adrenalin infinner sig utan som bäst lättnaden att de nästan två timmarna går förhållandevis snabbt.
Och att det möjligen är kul att se Keira Knightley i en för henne ovanlig roll – även om man tycker att Socker-fén bör spelas av någon som ser ut att en gång i livet smakat godis. I övrigt är det inte helt oförutsägbart att Oscarvinnarna Morgan Freeman (med visdomsord) och Helen Mirren (med piska) dyker upp hastigt i hiskeliga peruker för snabba lönecheckar. Förhoppningsvis får deras barnbarn något bättre än en biobiljett till denna i julklapp.
De är några av de minst lika regissörerna du kan hitta. Hallström med sina varma, jordnära dramer om människor. Johnston med sin pampiga specialeffekter och actionäventyr. Tyvärr känns ingen av dem – ens på papper – direkt lämpliga för denna film. En rad andra namn – exempelvis Terry Gilliam eller Michel Gondry – skulle kunnat göra något definitivt mer intressant av det hela.
Istället får vi ännu ett datoranimerat, effektorienterat julmirakel från Hollywoods fabrik. Barn med död mamma och dysfunktionell relation med pappa? Check. ”Narnia”-liknande entré till mystisk vintervärld? Check. Knasiga, färgglada bifigurer? Check. Kreddiga karaktärsskådespelare i biroller? Check. Ett uppdrag att rädda den mystiska vintervärlden, och samtidigt ”finna sig själv”? Fet check.
Det är förståeligt att en sådan här film ska göras pampig med massor av datoranimerade specialeffekter, för att distrahera från den tunna storyn, och 3D, för att… ja, sälja dyrare biljetter. Men det blir mest en ofta frustrerande distraktion för ögonen. Som när småbarnsföräldrar sätter bebisar framför tecknad film för fem minuters andningspaus. Fast denna film är knappast gjord för bebisar utan för… ja, det är inte helt klart.
Å ena sidan finns här flygande feer, söta möss och lustig slapstick som lär roa de yngre men känns hopplöst barnsligt för alla över tio. Å andra sidan finns här mardrömsliknande scenarier som ett monster bestående av enbart möss och några clowner som skulle passa mer i en David Lynch-film. Knappast dagisvänligt. Ett visserligen visuellt imponerande balettnummer lär inte gå hem hos barn oavsett ålder.
Det är stundtals ett snyggt hantverk som aldrig blir direkt tråkigt och begåvade Mackenzie Foy (”Interstellar”, ”The Conjuring”) gör sitt bästa för att bära filmen på sina späda axlar. Men varken någon varm julkänsla eller kittlande adrenalin infinner sig utan som bäst lättnaden att de nästan två timmarna går förhållandevis snabbt.
Och att det möjligen är kul att se Keira Knightley i en för henne ovanlig roll – även om man tycker att Socker-fén bör spelas av någon som ser ut att en gång i livet smakat godis. I övrigt är det inte helt oförutsägbart att Oscarvinnarna Morgan Freeman (med visdomsord) och Helen Mirren (med piska) dyker upp hastigt i hiskeliga peruker för snabba lönecheckar. Förhoppningsvis får deras barnbarn något bättre än en biobiljett till denna i julklapp.
| 31 oktober 2018 17:55 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (3)
Jag försökte verkligen se hela filmen. Jag har alltid älskat Nötknäpparen i de tidiga versionerna och den är min favorit balettuppvisning. Allra mest älskade jag Nötknäpparen och muskungen 1990 i orginalsvensk dubbning. Men den är är det mest fokus på steampunk och jag vet inte varför Lasse Hallström älskar att slakta familjemedlemmar i sina filmer. Men den här versionen somnade jag flera gånger och för mycket långdraget, tråkig och blahblahblah. Om man inte har sett den, spar din tid och välj en annan film för det gjorde jag efter 20 minuter.
Den klassiska julsagan "The Nutcracker and the Four Realms" har nu fått en ny påkostad filmatisering. Jag har varit och sett filmen och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.
Allt Clara (Mackenzie Foy) önskar sig är en väldigt speciell nyckel som kan låsa upp en ask vilken innehåller en ovärderlig gåva från hennes döda mor. En gyllene tråd, som hon får på sin gudfar Drosselmeyers (Morgan Freeman) årliga julfest, leder henne till den eftertraktade nyckeln. Men nyckeln försvinner omedelbart in i en underlig och mystisk parallell värld. Där möter Clara soldaten Phillip (Jayden Fowora-Knight), ett gäng möss och regenterna som härskar över tre av världarna: Land of Snowflakes, Land of Flowers och Land of Sweets. För att få tag i nyckeln måste Clara och Phillip bege sig till den olycksbådande fjärde världen som styrs av tyrannen Mother Ginger (Helen Mirren).
Det är sockersöt historia man får ta del av som innehåller mycket julstämning. Filmen känns som en Charles Dickens historia med Narnia liknande fantasyinfluenser. Historien innehåller lite svärta i form av en dysfunktionell familj där mamman till huvudkaraktären har gått bort och är saknad. Men det mörka tar inte överhanden. Det blandas upp med en lagom portion av lättsinnighet som gör att filmen funkar för alla åldersgrupper. Något stort mästerverk blir aldrig filmen. Den känns bara i sin helhet som ytterligare en spektakulär 3D-film som ska få in så mycket sådana effekter som möjligt under filmens gång.
Sammanfattningsvis så är filmen lite småcharmig och det är lite kul att få se vår svenska regissör Lasse Hallström utforska en ny genre. Filmen kan rekommenderas om man gillar filmer om att hitta sig själv i en Narnia-liknande vintervärld. Filmen är lite småcharmig och har hjärtat på rätta stället och Keira Knightly är underhållande att se som en glittrande sagofe. Likaså Morgan Freeman och Helen Mirren gör bra ifrån sig i sina roller. Men som sagt så blir det aldrig superbra. Vill man se en bra julfilm så kan jag mer rekommendera att se Jim Carrey filmen "How the Grinch Stole Christmas". En trea av fem möjliga får filmen "The Nutcracker and the Four Realms" av mig i betyg.
Historien om nötknäpparen har jag känt till sedan jag var liten. Det är en rysk balett som skrevs i slutet av 1800-talet. Jag har inte sett originalet, men jag har sett en tecknad film, som bygger på historien. I den här versionen har man tagit större friheter när det gäller storyn. som inte har någonting gemensamt med originalet.
Jag hade förväntat mig ett fartfyllt magiskt äventyr när jag skulle den här filmen. Äventyr blev det, men fartfyllt och spännande blev det inte direkt. Istället blir det en film som i några stunder blir rätt tråkig. Det bjuds mycket på vackra miljöer och mysig balett, men det är en av filmens få ljusglimtar.. Själva storyn är av enklaste laget och blir också ganska förutsägbar. Humorn är inte någon höjdare. För mig som är nära 30 år fungerade det dåligt. Jag hörde inte heller mycket skratt i biosalongen.
Clara, som är filmens huvudperson, är ganska mångbottnad. Hon är en tjej, som har stort intresse för fysik. Problemet är att hon inte känner sig lycklig sedan hennes mor dog. Allting känns så meningslöst. Resten av karaktärerna är ganska tunna och har inte mycket personlighet. Jag undrar egentligen över filmens titel när det är Clara som hela filmen lägger sitt fokus på. Nötknäpparen, som titeln refererar till, refererar till soldaten Philip, men han känns ganska obetydlig. Det finns inte mycket att säga om honom och någon betydande roll har han inte.
Sammanfattningsvis vinner filmen på vackra effekter, mysiga stunder och stämningsfull balett. Filmens stora brist är en tunn story, som saknar spänning och engagemang. Karaktärerna saknar charm och är ganska ointressanta.
Andra kritiker (3)
"Nötknäpparen och de fyra världarna verkar först och främst vara tänkt som Disneyworld-attraktion snarare än film. Keira Knightleys psykopatiska fe är en av få behållningar."