Notting Hill 1999

I filmen följer vi William Thacker (Hugh Grant) som lever ett alldeles ordinärt och småputtrigt liv mitt på Portobello Road i London. Där driver han en liten resebokhandel, som knappt går runt trots de drivor och åter drivor av turister som ständigt trafikerar gatan.

I krokarna spelar filmstjärnan Anna Scott (Julia Roberts), tillika "Notting Hills" andra huvudroll, in en film, och hamnar som av en händelse i bokaffären. William snubblar med tafatt charm runt orden, alldeles starstruck men mån om att inte visa det, för att sedan spilla apelsinjuice över Annas kläder. Ett klädbyte och en kyss senare kan de inte glömma varandra. Därpå följer en rad möten, och såklart komplikationer. För hur lätt är det egentligen att falla för en av världens mest kända personer?

Det finns en hel del frågetecken som hindrar filmen från att få full poäng. Varför, till exempel, driver William just en resebokhandel när han aldrig ens tycks lämna kvarteret? Vad ser hans syster i hans, rent ut sagt, idiotiska rumskompis, för övrigt den plattaste karaktären någonsin? Varför i hela friden kysser Anna William där i hallen?

Okej, den sista är kanske inte alldels orimlig. Med sitt ödmjuka sätt och skämt som nästan låter som allvar och den där finurliga blicken är det kanske inte så konstigt att Anna faller för William, speciellt i kontrast till lunsen till pojkvän hon haft tidigare. Hugh Grant lyckas på ett nästan lågmält sätt och med en konstant glimt i ögat charma inte bara Anna, utan också oss som tittar.

De flesta av tveksamheterna i filmen går också att förlåta, för kemin huvudkaraktärerna emellan känns så genuin att jag efter att ha sett filmen också måste ifrågasätta mitt eget förhållande till romantiska komedier. Är det rent av en favoritgenre? Eller är det bara Hugh Grant i sina bästa år? Att Roberts blivit så stor känns självklart såhär i efterhand, och det är dessutom roligt att se Hugh Bonneville i en av sina tidigare roller.

Filmens sidospår är också intressanta. ”Notting Hill” visar upp baksidorna av att vara känd, utan att för dens skull verka överlägsen eller självgod. Anna är sympatisk både i och utanför sitt kändisskap, och mänskliggör skådespelarna själva i samma veva. Framför allt fungerar det under födelsedagsmiddagen med Williams vänner, där det mänskliga lidandet beskådas från alla möjliga håll men med samma medlidande och medkänsla. Det är en oerhört kamratlig, ödmjuk, rolig och rörande scen, kanske filmens bästa.

Som med de flesta romantiska komedier är dramaturgin smärtsamt genomskinlig. Det går att mäta historiens delar med millimetrar, ändå är den inte alldeles förutsägbar. Visst vet vi från början att de ska få varandra, men slutscenen är ändå klockren.

I sin helhet är ”Notting Hill” bland det charmigaste jag sett på länge. Kanske är det på grund av de brittiska accenterna, de gulliga husfasaderna eller helt enkelt den förvånansvärt relaterbara kärlekshistorien. Framför allt är det bara en bra film. Om det var länge sedan du såg den, eller du rent av har missat den, rekommenderar jag den varmt.