November 2022

Det är den 13 november 2015, i Paris. En fotbollsmatch mellan Frankrike och Tyskland pågår, och Frankrike ser ut att vinna. Landets medborgare lever sina liv som vanligt, just nu guldkantade av den stundande segern. Även stadens poliser befinner sig i en bekväm lunk, ända tills ett flertal terroristaktioner hastigt börjar rapporteras in. Självmordsbombare och ett flertal skyttar har orsakat död och skräck på offentliga platser.

 

Den behagliga stämningen byts ut mot chock och panik, stressen är påtaglig och adrenalinet pumpar. Vad har hänt? Hur många döda? Snart står det klart att något riktigt stort har skett, men vad?

 

Jean Dujardin (“The Artist”, 2011) spelar den luttrade och kapable polischefen Fred. Han har ett enormt ansvar; att leda insatserna för att få fast förövarna så snabbt som möjligt. Att han misslyckats med att fånga in den huvudmisstänkte terroristen förut ökar naturligtvis både den egna, inre pressen såväl som trycket från nationen. Oron och rädslan bland befolkningen är dessutom extra hög. Bara några månader tidigare skakades landet av Charlie Hebdo-attacken där 12 personer dödades och 11 skadades. Frankrike är med andra ord redan i hög beredskap, och nu mobiliseras i stort sett hela polisväsendet. Snart jobbar alla dygnet runt för att sätta stopp för terroristernas framfart.

 

“November” gör verkligen allt för att belysa det enorma arbete som den franska polisen lade ned på att följa upp de tusentals tips och ledtrådar som strömmade in dagarna efter attackerna. Tempot är stundtals kraftigt uppjagat, något som hela tiden återkommer.

 

Jag upplever att jag nästan inte orkar med dessa återkommande adrenalinrusher; att ständigt kastas mellan ett mer normalt, men alltjämt spännande, tempo, till ett uppskruvat actionläge känns till slut urlakande. Storyn i sig tar också stryk av hastigheten.

 

Det snabba och nedbantade formatet gör att det blir snårigt att hålla ordning på hur alla de misstänkta hänger ihop - eller inte hänger ihop. Behovet att fylla varje minut med rapporter om hur utredningen går framåt gör dessutom att jag helt saknar en känslomässig koppling till de karaktärer jag möter, eftersom det inte hinns med något privatliv eller någon personlighet.

 

Så när ännu ett RAID-team närmar sig ännu en misstänkts bostad för kanske femte gången börjar jag känna mig lite färdig med berättelsen. Vilket är synd, eftersom det är en väldigt viktig och intressant bit nutidshistoria vi får serverat, och det i en snygg förpackning dessutom.

 

Vad den här berättelsen hade tjänat på är ett längre format. Historien är som gjord för att bli en tv-serie, men istället valde man att pressa ihop mängder med händelser, indicier, misstankar, personer, städer, länder och skeenden på knappa 106 minuter. Det håller helt enkelt inte hela vägen. Dock är det ändå ett tappert försök att få fram vad som hände under fem tumultartade dagar efter den dödligaste terroristattacken Frankrike har upplevt de senaste 60 åren.