Nu är det jul igen 1994

Det är inte varje julklassiker som inleds med att tomten olyckligt dör i en fallolycka, men “The Santa Clause”, eller 90-talsklassikern “Nu är det jul igen” som den heter i Sverige, är en av få. Här får vi se Tim Allen i rollen som Scott Calvin, en man mitt i karriären. Han är skild, och tillsammans med sin exfru har han sonen Charlie.

 

Filmen har en speciell plats i mitt hjärta, då den likt mig själv gjorde entré på jorden under 1994. Därefter fick den uppföljare under både 2002 samt 2006 - så Tim Allens rolltolkning av julens rödklädda skäggubbe har varit närvarande under hela min uppväxt.

 

Likt många andra barn i amerikanska julfilmer tror vår huvudpersons barn, Charlie, på jultomten och givetvis har han rätt. Under natten till julafton hör Scott och Charlie att det är något oväsen på taket. De går ut och upptäcker en obehaglig man ovanpå deras flådiga villa.

 

Trots att gubben varit högljudd i sitt klampande, blir han ändå överraskad över att ha blivit upptäckt. Han vänder sig om hastigt. Isen på takplattorna är förrädisk. Dunk, klunk, bunk. På deras snötäckta gräsmatta ligger nu avliden man. Vem är det? Tomten. Hur dog han? Bruten nacke.

 

Här märker man att “Nu är det jul igen” inte är lik andra julfilmer. Finns det någon annan film som berör tomtens död? Jag tror inte det. Det är inte mycket blod, ljudet av ben som bryts, eller brutala skrik - för det är trots allt en julfilm från Disney, men döden är där och det är just tomten som fått uppleva det.

 

Tomtens kalla lik försvinner ur det tomma intet och kvar lämnar han ifrån sig en rock och ett visitkort. “Om något händer mig, ta på dig rocken” står det och Calvin (Tim Allen) lyder genast.

 

Det är en rå början på en julfilm, och jag är än idag traumatiserad, men med tomtens hastiga död uppstår frågan om vem ska ta över släden. Tim Allen, amerikas främsta skådespelare - är mannen för jobbet. Tack vare att han trädde på sig jultomtens rock har vår huvudperson gjort sig juridisk skyldig att ersätta honom.

 

Illa kvickt börjar Scott Calvins vita skägg växa. Aptiten för mjölk och kakor är oändlig och han börjar lägga på hullet. 20kg går han upp veckovis och kollegorna ifrågasätter bland annat varför han beställer desserter som smårätter under jobbluncherna. Scott Calvins vanliga vardag är ett minne blott och nu måste han istället ta över jultomtens årliga ansvar.

 

“Nu är det jul igen” är en ojämn julfilm och det är saker som åldrats riktigt bra, medan andra grejer känns mindre moderna. Sminket håller än idag. Både skägget och fetman är fortfarande övertygande på tomten och stundtals glömmer man bort att det inte är på riktigt.

 

Humorn är också där. Är det asroligt? Nej, men det är mysigt och allt är inbakat i julens oskyldighet. Filmens konflikter består av tilltron på tomten. Julfilmernas återkommande tema - att få vuxna att tro på julens magi, är också en ingrediens i denna berättelse, och likväl slutar det med att de vuxna faktiskt blir övertygade om tomtens existens. Är det löjligt? Jajjemensan. Hatar jag det? Nej, inte alls.