Nu eller aldrig 2007

Regissören Rob Reiners senaste snyftare har fått ett översvallande mottagande i USA, framförallt från publiken. På papperet låter det ju onekligen bra. Veteranerna Jack Nicholson och Morgan Freeman som cancerpatienter tar sina öden i egna händer och finner varandra på kuppen. Tyvärr når inte slutresultatet upp till mina förväntningar. Det här är en film som inte tar några risker och lider av det.

Miljonären och affärsmagnaten Edward Cole (Jack Nicholson) är en cynisk och känslokall man som bara ser efter sig själv. Så en dag får han diagnosen cancer. Han blir inlagd på ett sjukhus som han själv äger och finner sig tvungen att dela rum med en annan patient. Hans sängliggande granne är den jordnära mekanikern Carter Chambers (Morgan Freeman) som spenderar dagarna med att leverera förnumstigheter och se på Jeopardy. Till en början ignorerar de varandra men när de båda får beskedet att de bara har månader kvar att leva förändras allt i ett slag. Till sin förvåning finner det omaka paret att den stundande döden förenar dem. De bestämmer sig – till Carters hustrus stora förskräckelse – för att ge sig ut på en sista storslagen resa. De ska nämligen hinna med att se allt de drömt om innan de dör.

Större delen av filmen består alltså av Nicholson och Freeman som dundrar runt världen i den förres lyxjet för att se alla fantastiska saker på deras lista. Vi får se gubbarna hoppa fallskärm, köra racerbilar och äta kaviar på franska rivieran. De diskuterar livet, döden, familj och hur deras liv egentligen blev som det blev. Hela tiden med en komisk underton. Något som förstärks med one-liners och smålustig situationskomik. På det stora hela är konceptet hyfsat underhållande och ibland nästan lite sött. Men det håller inte i längden. Efter en lovande början känns historien allt mer forcerad och konstruerad.

Nicholson spelar samma roll han gjort ett otal gånger tidigare. Den bittre cynikern som innerst inne har ett hjärta av guld. Vi har sett det förut och då var han bättre. Här gränsar han till överspel och även om han har ett par riktigt roliga repliker lyckas han inte lyfta ordentligt. Freeman lyckas bättre med sin roll men har å andra sidan inte lika roliga repliker så på något sätt balanserar de ut varandra.

Missförstå mig inte nu, filmen har definitivt sina stunder. Jag småskrattade flera gånger och fram emot slutet fick jag nog något fuktigt i ögonvrån. Men det var inte sorgligt på ett naturligt förlösande sätt, snarare en pavlovsk reaktion på de kletiga stråkar som regissör Reiner öser på med mot slutet. Eller jag vill tro det åtminstone.

Mitt största problem med ”Nu eller aldrig” är att historien aldrig avviker en millimeter från den hollywoodska standardformen. Ämnet är i sig är ett intressant val, jag menar hur ofta ser man storfilmer om cancer? Men, manuset är allt för lättviktigt och suktar hela tiden efter enkla lösningar. Nej, det här är habil Hollywood-underhållning, varken mer eller mindre.