Nybyggarna 1972

När "Nybyggarna" börjar har bara några veckor passerat sedan vi lämnade en nöjd Karl Oskar vid sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota i slutet av "Utvandrarna". Nu ska hela familjen flyttas med till den nya platsen han har registrerat och ett gulligt smågnabb paret emellan om ifall Karl Oskar (Max von Sydow) brukar fråga Kristina (Liv Ullman) om råd, eller om han alltid bestämmer själv, tar oss snabbt tillbaka till den härliga dynamiken som utgjorde kärnan av den första filmen. 

Men det nya livet blir förstås ingen dans på rosor. Verktyg och material är dyrare än vad familjen Nilsson har räknat med och pengarna är snart slut. Och tyckte de att vintrarna var bistra i Småland är det ingenting mot hur det känns när nordanvinden viner in från de stora sjöarna och täcker allt i is och snö. 

Men även när bättre tider råder kan Kristina inte låta bli att längta hem till Sverige, ett land hon vet att hon aldrig kommer att få se igen, något som leder till hjärtskärande ögonblick som tar sig rakt in hos oss tittare. Hon vägrar att lära sig det nya språket och blir irriterad på maken när han talar allt mer svengelska och ska ”putta in veden” och ”putta ut elden”. 

Brodern Robert (Eddie Axberg) å sin sida vill uppfylla drömmen om att åka västerut och hitta guld, medan Kristinas nu bästa vän Ulrika (Monica Zetterlund) kanske är den som allra bäst finner sin plats i den nya världen. De gladare scenerna med Ulrika är ett skönt avbrott från de många andras misär och de bitarna behövs verkligen. Jag saknar henne och hennes vassa tunga när vi inte får se henne på ett tag. 

Som nybyggare på obruten mark är det långt till närmsta by för familjen Nilsson. De som tidigare befann sig i omnejden är indianerna som nu skuffas längre och längre bort från det land som en gång var deras. 

Orättvisorna mot indianerna kommenteras bland annat genom att Karl Oskar blir tillsagd att han egentligen har köpt stulen mark från amerikanska staten. Men det finns inte en enda episod där urbefolkningen visar någon slags vänlighet (trots att det vid flera tillfällen förstås förekom byteshandel bland annat), däremot är de förövare i en av de hemskaste scenerna i hela filmen. Det ger inte en tillräckligt balanserad bild utan nybyggarnas rädsla blir i princip bekräftad. Visst ser vi det ur deras perspektiv men jag tycker att om man inte hade några finare bitar att visa kunde även det groteska tonats ner. Den amerikanska distributören på 70-talet valde faktiskt att klippa bort just denna scen just för att den gav anstöt. 

Delen av "Nybyggarna" som skildrar Roberts färd västerut, har regissör och även manusförfattare, Jan Troell, valt att visa i en flashback som vi får ta del av när Robert redan kommit tillbaka till Minnesota och minns vad som hände. Jag gillar att detta sidospår i handlingen har fått sitt egna berättarspråk – nästan helt utan dialog, men med ett olustigt soundtrack som verkligen gräver sig in i kroppen tills man känner de smärtor Robert genomgår.  

Men Troell har blivit lite för kär i det här stilgreppet och låter det pågå för länge genom en tillbakablick efter en annan. Till slut har man tröttnat och vill vidare i den ”riktiga” handlingen. 

Precis som i "Utvandrarna" är det de starka karaktärerna, regisserade och spelade med fin nyans av alla inblandade; samt de gripande levnadsödena som man inte kan få nog av, som är den största styrkan i "Nybyggarna", och gör den till en värdig uppföljare. Det råder ingen tvekan om att detta är två verk som alla – åtminstone svenskar – borde se.