O Brother Where Art Thou? 2000

Det finns egentligen ingen väsentlig huvudhandling i "O Brother, Where Art Thou?". Filmen - som utspelar sig i Mississippi, år 1937 - består av flera sidohistorier som alla har gemensamt att de kretsar kring trion Ulysses Everett McGill (George Clooney), Pete Hogwallop (John Turturro) och Delmar O’Donnell (Tim Blake Nelson). Trion skapar bland annat musikgruppen Soggy Bottom Boys tillsammans med bluesikonen Robert Johnson (han som enligt en myt sålde sin själ till djävulen) och blir kända över hela Mississippi. Annars är den röda tråden att de söker en skatt som Everett påstår sig ha gömt, och i filmens gång utsätts de för flera hinder som sedan leder till både det ena och det andra.

Handlingen är knappast det som gör "O Brother, Where Art Thou?" till en märkvärdig film. Det är de vackra miljöerna, färgstarka karaktärerna och musiken som gör den till en njutbar upplevelse som sticker ut bland allt annat i samma genre. Just musiken är förvånansvärt bra, den smälter ihop fint med storyn och jag kan inte låta bli att sjunga med Soggy Bottom Boys när de framför fullkomligt underbara "Man of Constant Sorrow". Filmen touchar dessutom lätt vid musikalgenren då flera låtar mycket överraskande framförs av diverse statister som vi stöter på i protagonisternas resa.

Pete, Delmar och Everett skildras på ett mer än korrekt sätt av Turturro, Nelson, och Clooney. Som alla är som födda för sina roller. Clooney gör en klockren prestation som den lyriske Everett och levererar med säkerhet de ibland överdrivet poetiska replikerna. Turturros och Nelsons rolltolkningar är minst lika anmärkningsvärda, men den stora behållningen är personkemin mellan de tre. Trion skapar tillsammans en autentisk känsla som hela filmens underhållningsvärde bygger på.

Som helhet är "O Brother, Where Art Thou?" ett ofantligt underhållande äventyr som är lika medryckande som sitt soundtrack.  Det är ett kraftfullt glädjepiller som trots den skämtsamma storyn och de överdrivna karaktärerna lyckas hitta en angenäm balans mellan humor och allvar. Filmens särpräglade manus är härligt krystat med poetiska formuleringar som gör mig alldeles varm inombords. Att storyn dessutom är baserad på Homeros epos "Odysseén" gör den ännu mer intressant.