Obvious Child 2014

Filmen tar sin början i en liten mysig bar vars scen beträds av Donna Stern (Jenny Slate), en livsvilsen wannabe-komiker som jobbar i en bokaffär samtidigt som hon försöker kicka igång en ståupp-karriär. Donna är smärtsamt ärlig i sina framträdanden och bygger sin komik på sitt verkliga liv, vilket är en av faktorerna som leder till att hon dumpas av sin pojkvän. Livet – som kantas av klagomål från föräldrarna och en arbetsplats med sviktande ekonomi – blir plötsligt ännu jobbigare än vanligt. Allt eskalerar ytterligare en nivå högre när Donna efter ett oskyddat one night stand med Max (Jake Lacy) – som hon nyss träffat – ser ett illavarslande plus på sitt graviditetstest. 

Vi vet alla vad det betyder, och det är från den språngbrädan som filmen tar med oss på en resa kantad av värme, humor och kärlek. Inget med ”Obvious Child” känns direkt väntat, konventionellt eller ”obvious”, utan hela det skimmer – eller känslan – som präglar den är väldigt annorlunda. Just för att abort-temat är så pass känsligt blir det ofta så att amerikanska filmer som ska tackla ämnet tenderar att försiktigt tassa sig runt det istället för att verkligen möta det med ärlighet och mod. Robespierre och hennes team trampar inte i den fällan, utan väljer att vara helt klara och tydliga med vad de vill säga. Exakt vad det är kan jag inte gå in på utan att avslöja för mycket, men man kan med säkerhet säga att den här filmen inte kommer visas på ”pro-life”-möten.

Vårt ankare i berättelsen är den oerhört sympatiska Jenny Slate som gör huvudrollen. Hennes Donna är lite av en kvinnlig Woody Allen skulle man kunna säga, den tragglande Brooklyn-tjejen med höga kreativa ambitioner och kärleksbekymmer. Slate är tidigare mest känd för sina biroller i ”Saturday Night Live”, men visar här att hon med stabilitet kan axla en huvudroll med många nyanser. För det mesta är hon riktigt bra, men stundtals blir hennes gälla röst och uppslukande intensitet – antagligen en del av rollen snarare än Slate själv – lite väl mättande. 

Motpolen är Jake Lacys tillbakadragna och enkla karaktär Max som uppfriskande nog är en genomsnäll kille som behandlar Donna med den respekt och kärlek hon förtjänar. Män i den positionen – one night stand-snubben som orsakar en graviditet – brukar inte direkt framställas positivt, så där plockar ”Obvious Child” pluspoäng. Möjligtvis skulle man kunna argumentera för att han är lite väl okomplicerad, men det var onekligen en skön riktning. Lacy lyckas också tillföra ett visst djup med sitt skådespel, trots denna i grunden enkla karaktär. Birollsinsatser från exempelvis Polly Draper och den alltid lika fantastiska Richard Kind höjer också helhetsintrycket. 

Humorn i filmen är oftast riktigt vass och härligt lustig, men blir även den lite för mycket i vissa scener. Allra bäst fungerar det när den vävs in i de mer alldagliga scenerna och i den ”vanliga” dialogen, för där känns de komiska inslagen som en effektiv krydda. Donnas framträdanden – bortsett från det allra första som är grymt bra – fungerar dock inte lika bra utan tillåts pågå lite för länge, vilket leder till att de mest blir fåniga och ganska innehållslösa. Sen finns det en del scener som känns helt malplacerade om man ser till helheten, exempelvis ett smått fruktansvärt inhopp av David Cross som tog mig ur upplevelsen totalt.

Trots dessa brister är ”Obvious Child” en film som går hem i det stora hela. Dess berättande är rappt, oerhört effektivt och med ynka 84 minuter till förfogande lyckas den både underhålla och upplysa på samma gång. Sen är den också ett angeläget inlägg i en oerhört viktig debatt, vilket också höjer dess värde. En till synes enkel ”romcom” och skön fredagsfilm vars kärna bjuder på mycket mer, helt enkelt.