Ocean's Eleven 2001

Det finns alltid en återkommande fråga när det gäller nyversioner av filmer. Den eviga frågan är: varför? Varför återberätta en historia, speciellt en som fortfarande är populär i sin tidigare form? Kanske för att sätta en mer modern prägel, återuppliva eller kanske helt enkelt bara för att tjäna pengar.

Klassikern ”Ocean’s Eleven” från 1960, figurerade dåtidens stjärnor som Frank Sinatra, Dean Martin, Sammy Davis Jr, Angie Dickinson m fl. När nu Steven Soderberghs remake av filmen anländer kan man i likhet med originalet se några av de hetaste skådespelarna just nu. Brad Pitt, George Clooney, Julia Roberts, Matt Damon. Fördelarna med ”Ocean’s Eleven” är många. Duktiga skådisar, en beprövad och framgångsrik story samt en välrenommerad regissör att skylta med. Möjligheterna att skapa något riktigt bra inom ramarna för historien är alltså mycket goda.      

Danny Ocean är mannen som är slick, smart och stilig… och också en tjuv. Precis utsläppt från fängelset i New Jersey är han inte sen att planera nästa stora kupp. Målet är tre casinon; The Bellagio, The Mirage och MGM Grand, och bytet flera miljoner dollar. Tillsammans med ett handplockat gäng bestående av de bästa i sitt område börjar en av tidernas största kupp ta form. Det finns dock tre regler att följa: Spill inget blod, stjäl endast från de som förtjänar det och gör det som om du inte hade något att förlora. Målsättningen: 150 miljoner dollar i kontanter.

För att vara ärlig har jag aldrig riktigt förstått den här plastiga coolheten som kännetecknar sådana här filmer. Där allt det där fläskiga snarare stjälper än hjälper och resulterar i en ganska fingerdjup och ljummen historia. Karaktärerna flyter fram utan något större hinder och filmens utgång är ganska given redan från början. I slutändan är det alltså vägen till målet som någorlunda fångar ens intresse. Hur ska de lyckas? För lyckas gör de alltid och iväg mot horisonten bär det. På så sätt är ”Ocean’s Eleven” ingen överraskning varken vad gäller story eller heller filmiskt. Vi ser inget som vi inte sett förut vilket är det som förvånar mest med denna Steven Soderbergh-kreation.

Det gör i och för sig inte filmen sämre. Istället är det skådespelarensemblen som gör eller snarare är filmen. Inte bara är det namnen på filmaffischen som kommer dra folk till biosalongerna utan också de som bjuder på mest. Vet man bara vilka premisser som gäller från början bjuder filmen på en åktur i komedi och drama, men först och främst en inblick i skådespeleri av högsta kvalité.