Ocean's Twelve 2004

Steven Soderbergh, mannen bakom utmärkta filmer såsom ”Traffic”, ”Erin Brockovich” och ”The Limey”, kommer nu med uppföljaren till ”Ocean’s Eleven” - den fräcka, extremt coola och eleganta, om än ytliga, filmen där Danny Ocean samlar ihop ett gäng mästertjuvar på elva man för att utföra en storkupp mot Los Angeles tre största kasinon. Endast tre regler gäller: inget blod, stjäl bara från dem som förtjänar det, och gör ditt jobb som om du inte har något att förlora.

”Ocean’s Twelve” utspelar sig tre år efter den första filmen. Terry Benedict (Andy Garcia), ägaren till de tre kasinona, kräver sina hundrafemtio miljoner dollar tillbaka. Plus ränta. Inom två veckor. Annars…Terry har på något sätt fått tag på en lista över alla som var inblandade i kasinorånen. Så Danny (George Clooney) samlar ihop sitt gäng av mästertjuvar igen för att utföra tre separata kupper i Amsterdam, Rom och Paris, som tillsammans ska vara tillräckligt för att kunna betala tillbaka skulden. Det har tillkommit en ny person i gänget, Tess, som nu är gift med Danny. Därav ”Ocean’s Twelve”.

Tyvärr så är ”Ocean’s Twelve” mindre cool, mindre elegant och mindre fräck, men desto ytligare (för att inte säga dummare) än den första delen. Den har helt enkelt inte den första filmens charm. Det kändes många gånger som om det var vi som blev lurade den här gången. Av filmbolaget, av producenterna.

Alla bra filmer har någonting som griper en på något sätt. Det kan vara en sorglig historia, en hämndhistoria, det kan vara underhållande action, humor och så vidare. Denna film har ingenting. Det görs flera försök till skämt, men allt faller platt. Filmen är dessutom barntillåten, vilket säger en del - föräldrar kan ta med sina nyfödda barn på det här om de känner för det. Detta gör att filmen tappar trovärdighet. Den scen med mest våld och hotfullhet i är när ”den onde”, Terry Benedict, sätter sin käpp till Tess kind och säger något hotfullt. Här stärks känslan av att filmen bara gjordes för pengarna, ”gör den så att så många som möjligt ska kunna se den”.

Den karaktären som intresserar mig mest är även den roligaste. Det är den något virrige och långsamme Linus, som spelas mycket bra av Matt Damon. Han var också den som spelade bäst i hela filmen. Sämsta karaktären då? Utan tvekan Isabel Lahiri, chef för en speciell avdelning i Europol som jagar just… mästertjuvar (tror ni den finns?). Man blir nästan generad i de scener hon är med. Det är ju inte nödvändigtvis Catherine Zeta-Jones’ fel, hela hennes roll är så dåligt skriven att det säkerligen är svårt att leva sig in i den. Överhuvudtaget finns det lite väl mycket stereotyper och klichéer i denna film. En sak som absolut inte är viktig men som jag irriterade mig enormt på var att alla karaktärer tuggar tuggummi minst en gång under filmen. Det blev påfrestande i längden, eftersom vissa ser så fåniga ut när de gör det.

Okej, allt i den här filmen är inte dåligt. Musiken är grym, och ibland är filmen verkligen skruvad, och det är då den är som bäst. När Steven vågar vara annorlunda. Men de få ögonblicken räcker tyvärr inte. Om du vill se en riktigt bra kuppfilm, se Tarantinos ”Reservoir Dogs” istället.