Oh, Canada 2024

Liv och död, två ting som vi alla med pulserande hjärtan måste genomlida i någon form. I ”Oh Canada” är det den annalkande döden som är mest närvarande, men i dess skugga breder också det levda livet ut sig. Det heter ibland att man aldrig ångrar det man gjort, bara det man inte vågade göra. Det verkar inte direkt stämma för vår huvudperson där han med viss ångest tänker tillbaka, eller gör det egentligen det?! 

 

Richard Gere är närmast oigenkännlig som den åldrade och dödssjuke dokumentärfilmaren Leo Fife. Han har på sin dödsbädd gått med på att själv bli föremål för en dokumentärfilm. Han bjuder därför hem två av sina tidigare elever (Michael Imperioli och Victoria Hill) så de kan intervjua honom om livet och det som ingått. Hans fru Emma (Uma Thurman) ska sitta med för att bevittna hans bekännelse, en bekännelse som tar oss tillbaka till Leos ungdom och vidare genom hans liv. 

 

”Oh Canada” är en stillsam film om de val man gör i livet och konsekvenserna av dessa. Manuset är skrivet av filmens regissör Paul Schrader, men baseras på en biografi av Russel Banks som själv gick bort i cancer kort efter att boken publicerats.

 

Historien är egentligen väldigt stark, och den lyckas också beröra mellan varven, men inte tillräckligt för att på riktigt engagera. Jag har inte läst boken och vet således inte hur den är uppbyggd, men tänker att den måste vara bättre och mer gripande än detta. Jag kan ana varför Schrader vill berätta detta och också någonstans ana vad han försöker säga, men han säger det för dämpat. Filmen blir till ett otydligt mumlande om livets förgänglighet och missade chanser, och jag känner inte att jag orkar bry mig.

 

Gere gör Fife med hyfsad övertygelse, och det är oklart hu han kunde gjort det bättre. Men det finns något hos karaktären som skaver, han känns rätt oempatisk och inte brydd över sina felsteg, vilket skapar en distans mellan oss åskådare och det vi ser och förväntas bli fängslade av. Thurman är bra som frun Emma, men har inte mycket att göra och talangen känns bortkastad.

 

Schrader är en väldigt produktiv regissör, med fina alster som ”American Gigolo” och ”First Reformed” på repertoaren. De senare åren har han levererat filmer av rätt varierande kvalitet och hans senaste ”Master Gardener” från 2022 var ett riktigt sömnpiller som aldrig kom igång på allvar. Och det är lite den känslan jag har även efter de inledande scenerna av det här. Och den känslan släpper sedan inte.

 

Det som berättas i filmen är subjektivt återgivet och därför färgat av tidens rand, men också av en gammal mans svajiga minne. Stora delar kan således sägas vara en slags ofrivillig fiktion av Fifes medvetande, och därför möjligen ej helt sant. Detta förklarar exempelvis den snåriga kronologin, samt varför hans alter ego i ungdomen spelas av den påtagligt mycket längre Jacob Elordi, och ibland av Gere själv. Det förklarar också varför Thurman spelar, förutom Emma, en tillfällig älskarinna i ett minne. Jag gillar dessa teatrala val och tycker om att man på film kan måla minnet med en palett av vad som än finns till hands. Dock görs det inte konsekvent nog här, och därför faller greppet. 

 

”Oh Canada” är ett stilla drama om ett liv och en förhoppning om försoning med tveksamma val i det. Jag vet i slutändan inte om jag faktiskt får se en försoning, och än mindre några konsekvenser till felandet. Dramat känns därför som en platt och faktiskt också rätt seg redogörelse kring vad som hänt, utan att vi någonsin får dyka ner i varför eller vad som kunde gjorts annorlunda.