Old Henry 2021

Filmen drar igång med adrenalinet på högsta nivå när Ketchum (Stephen Dorff) tillsammans med sina medhjälpare jagar en ensam man genom Oklahomas skogsmarker. När de väl fått tag på honom och pumpat ur all den information de behöver, stryper Ketchum honom, vilket gör det klart att det här är skurken i dramat trots sheriff-stjärnan han bär på sitt bröst.

Snart därpå vandrar en ryttarlös häst med blodig sadel fram till torpet där Henry McCarty (en helt perfekt Tim Blake Nelson) bor med sin son Wyatt (Gavin Lewis). Henry ger sig av för att leta efter ryttaren som han hittar skottskadad och knappt vid liv, tillsammans med en revolver och sadelväska full med pengar. Henry funderar innan han bestämmer sig för at lämna kvar väskan, för att sedan ändra sig och ta med sig den hem tillsammans med den avsvimmade mannen och revolvern.

Upplägget visar både det uppenbara (att skurkarna snart kommer hitta dit i sitt sökande efter mannen) och det som lurar under ytan (att Henry tycks ha varit med om sådant här förr, vilket rimmar illa med hans roll som enkel torpare). Dessutom får den skadade mannen Curry (Scott Haze) när han vaknar upp minnesbilder av en eldsvåda i barndomen där han tycker sig känna igen Henry. Så vem är då egentligen Henry?

Ledtrådarna mot svaret blir som en sorts whodunnit-mysteriedel av filmens plot och fungerar bäst om det kommer som en överraskning, så var försiktiga med spoilers alla ni som redan sett filmen. Resan dit är lika spänningsladdad som jämt och metodiskt berättad, och underhållningen förhöjs av pusselbitarna i Henrys överlevnadsstrategi mot de hänsynslösa jägarna, de hemligheter han undanhåller sonen, och även när han måste försöka avgöra om Curry är vän eller fiende.

Det är kanske inte så mycket nytt som presenteras inom genren, men manusförfattaren och regissören Potsy Ponciroli har skapat ett tidlöst västerndrama. Spänningen hålls hög genom de oklara rollerna (vem kan lita på vem?), de dova ljuden, de knakande husets dunkla vrår och allt smygande i buskarna och på fälten. Men störst behållning är nog ändå Tim Blake Nelsons fina rolltolkning som är värd ett biobesök i sig.