På Chesil Beach 2017

Året är 1962 och nygifta Florence (Saoirse Ronan) och Edward (Billy Howle) har tagit in på ett litet hotell vid pittoreska Chesil Beach. Inledningsvis är allt väldigt mysigt. Det unga paret är fumliga, förlägna och trevande i sin kontakt. I enlighet med tidens konventioner är de också bedårande artiga mot varandra. Florence och Edward kommer, förstår vi, att förenas fysiskt för första gången under den stundande bröllopsnatten.

I tillbakablickar får vi följa deras första möte och påföljande förälskelse. Den mysiga atmosfären grumlas gradvis i takt med att rollfigurerna fördjupas och nyanseras. När äktenskapet väl ska fullbordas kulminerar den alltmer ångestladdade stämningen i ett dramatiskt uppbrott. Florence rusar ut i skymningen och Edward sätter efter henne. Allt dras till sin spets på Chesil Beach.

 

Den långfilmsdebuterande regissören Dominic Cooke är veteran i teatersammanhang, och Ian McEwans roman – eller långnovell, tekniskt sett – skulle precis lika gärna kunnat göra sig som en pjäs. Dramaturgin är simplistisk och tacksam, karaktärernas motsatta klassbakgrunder och temperament tvingar obönhörligt fram en uppgörelse. Hon är en klassiskt skolad violinist från en konservativ och kulturellt belevad överklassfamilj, han är en Chuck Berry-diggande lufs som gillar att hamna i slagsmål. Edward är ivrig på att ta det purfärska äktenskapet till nästa fas rent fysiskt, medan Florence förhalar och tycks lida av en svårartad beröringsskräck.

För att det ska bli riktigt lyckat krävs att de två skådespelarna har en kemi utöver det vanliga. Kanske krävs det bara att man har Saoirse Ronan och vilken medelmåtta som helst. Den irländska Meryl Streep-reinkarnationen har rykte om sig att lyfta sina medspelare till nya nivåer. Det har bland andra Ryan Gosling uttalat sig om detta under minst sagt entusiastiska former. Och Ryan borde väl veta, tycker man.

 

I alla fall ska ingen skugga falla över Billy Howle, som utan övertydligheter lyckas ladda den lätt kufaktige Edward med en känslomässig stumhet som antyder något våldsamt och mörkt. Men det är Saoirse Ronan som skiner och hemsöker tittaren med allt som är oförlöst och hopplöst otidsenligt hos Florence. Hon tycks komma från en annan tidsepok. Florence alltså. Kanske Saoirse Ronan också. Det är snudd på uppvisning av den 24-åriga skådespelerskan, som redan har blivit Oscarsnominerad tre (!) gånger.

”På Chesil Beach” är sevärd av andra skäl också, tycker man om melankolin i Keira Knightley-snyftaren ”Försoning” (2007) – även den filmen var från början en bok av Ian McEwan – så kommer man att känna sig helt som hemma på den blåtonade och ödesmättade strandremsan.

 

Denna mycket sorgliga kärlekshistoria är trots sin tidsbundna kontext även relevant för moderna diskussioner om jämställdhet och sexuella relationer. Billy förutsätter sig i egenskap av äkta man ha rätt till sin hustrus kropp per ren automatik, men rollen är för den sakens skull inte skriven som en empatilös manschauvinist. Kvävande normer och behov som krockar, förgiftande kommunikationsproblem och känslomässiga gråzoner. ”På Chesil Beach” använder inte dessa ingredienser på något revolutionerande sätt, men allt är mycket vackert framställt.

Och så Saoirse Ronan, som sagt.