Once 2007

En man arbetar som gatumusikant. På dagarna sjunger och spelar han olika hits, på kvällarna sånger som han själv komponerat. En kvinna stannar till. De inleder ett samtal och upptäcker snart att de, trots sin skilda bakgrund, delar samma passion: musikskapandet. Hon kommer från Tjeckien och bor i ett slitet bostadsområde tillsammans med sin mamma och dotter. Han har nyligen flyttat hem till sin pappa för att hjälpa honom efter moderns död.

Denna berättelse är egentligen inte särskilt märkvärdig. Historien om två ganska olika människor som förenas genom ett gemensamt drag, i detta fall kärleken till musiken, har det gjorts otaliga varianter av. Så om det inte hade varit för de tonsatta inslagen, hade filmen förmodligen inte fått särskilt mycket uppmärksamhet. Det är fullt förståligt, då det just är musiken som är ”Onces” största behållning och det element som står i centrum. Samtidigt vill jag påpeka att detta uttalande från min sida inte skall tolkas som att ”Once” är en musikal, iallafall inte i traditionell mening. Musiken för inte handlingen framåt och även om sångtexterna har ett visst betydande innehåll, lyfter de sig inte, rent textmässigt, över genomsnittet.

Precis som de flesta andra i svalradiovågorna, handlar dessa om kärlek, saknad och ensamhet. Men melodimässigt är de, utan tvekan, mycket behagliga att lyssna till och ”Once” förtjänade verkligen sin Oscar för årets bästa filmlåt. Det finns en stor risk med att skapa en märkbart stark filmkomponent, nämligen att den kan överskugga de övriga och inte låta dessa komma tillräckligt mycket till tals. Och detta sker i ”Onces” fall. Dialogen, skådespeleriet och relationerna mellan karaktärerna hamnar, i denna film, ofrånkomligt i musikens skugga.

Vilket är tråkigt av två anledningar. För det första och huvudsakligen då de nämnda byggstenarna förtjänar ett bättre öde. Även om de inte når upp till musikinslagens kvalité, är de välgjorda och bra framförda. I det nuvarande scenariot glöms de dock lätt bort. För det andra och till viss del, för min nyfikenhets skull. Jag vill veta mer om mannen och kvinnan – om vilka de är, vad de tycker (bland annat om varandra) och vad de tänker på. Nu får musiken så mycket utrymme, att det inte finns tillräckligt mycket med plats över för att de upplysningar som jag söker skall kunna rymmas. Samtidigt, med tanke på att vi aldrig får veta huvudkaraktärernas namn, kan denna informationsbrist ha varit ett medvetet val från filmskaparens sida.

Mest intresserad är jag av hur dessa två människors öde kommer att gestalta sig efter att den berättade intrigen avslutats. I intervjuer har regissören John Carney sagt att han kan tänka sig att göra så som Richard Linklater gjorde med ”Bara en natt ” och ”Bara en dag”, att göra en uppföljare om fem till tio år. Jag hoppas att det blir så. Till dess tänker jag njuta av filmens soundtrack. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan CD:n dyker upp i brevlådan.