Once Upon a Time in America 1984

Det är inte alltid lätt att vara regissör. Ett av de svåraste sakerna brukar vara att "kill your darlings" som det heter, det vill säga klippa bort scener som i sig är bra, men som inte är nödvändiga för handlingen och som dessutom drar ut speltiden. Oftast är denna princip ändå till det bättre för slutresultatet, men i fallet "Once upon a time in America" råder motsatsen. När Leone presenterade sin film utom tävlan i Cannes 1984 var den hela tre timmar och 49 minuter lång. Filmbolaget var dock föga imponerade utan valde att klippa ned den långa speltiden till två timmar och 19 minuter, vilket alltså är är runt en och halv timme kortare. Men inte nog med att detta betydde att träsmaken i biobesökarnas bak reducerades, den kortare versionen blev rent berättartekniskt något helt annorlunda än den struktur kring flashbacks som Leone byggt sin historia. Regissören återhämtade sig aldrig från detta debacle och gjorde ingen mer film fram till sin död.

När MovieZine nu tittar närmare på denna klassiker väljer vi dock att se den version som Leone skapade själv och som faktiskt finns i en 30 minuter längre "extended director's cut"-version. Handlingen krestar kring David "Noodles" Aarinson (spelas i största delen av filmen av Robert De Niro) och hans resa från fattigt judiskt gatubarn som hamnar i fängelse efter ett brutalt bråk som slutar i ond bråd död till hans klättring inom den lokala maffian till hans återkomst efter en livsviktig flykt som en gammal man med bittra minnen. Man pratar ofta om De Niro som en skådespelare vars största roller finns i "Taxi Driver", "Tjuren från Bronx" och "Gudfadern del två", men frågan är om han fått använda hela sitt spektra så bra som här. Leone tar gott om tid på sig och skildrar en man som ständigt hamnar i situationer där han har ett val att göra något bra, men ändå dras med i det som lockar mer och som oftast slutar i tragedi. De Niro är helt lysande både som hungrig gängledare och som sorgsen och nedslagen gamling.

Samtidigt finns det gott om andra fina prestationer utmed filmens gång. En ung Jennifer Connelly spelar Noodles flickvän i hans ungdomsperiod och en lika bra Elizabeth McCovern tar över stafettpinnen i vuxen ålder. Även James Woods får fritt spelrum som "kollegan" Max som följer Noodles genom olika tider i deras liv. En av hans bästa insatser någonsin. Kred ska också gå till Scott Tiler som spelar huvudpersonen som ung och alla filmer med fantastiska Danny Aiello måste få en applåd. Här spelar den respektingivande aktören en korrupt polis med pondus och gör det extremt bra.

Som jag tidigare skrivit så är skillnaden rätt stor om man jämför den långa och korta versionen. I Leones vision berättas filmen genom flashbacks vilket gör att detta mer känns som ett ödesmättat epos. I den korta varianten är alla scener kronologiskt staplade på varandra vilket gör att det mer känns som en "vanlig" historia. Det är så klart en smaksak, men med tanke på vilken kvalité som Leone lagt på hela sin film är detta ett av få fall där mer faktiskt är just mer. Inte minst blir själva slutpoängen betyligt mer stark ur Leones eget perspektiv.

Att en regissör som vi är vana att se med en ponchoklädd Clintan kunde ta sig an ett mer gangsterrelaterat ämne kanske egentligen inte vore så konstigt med tanke på Leones italienska bakgrund. Samtidigt är det inget som säger att ens etiska tillhörighet gör att man ska förstå essensen i en kultur. Men Leone målar Manhattans undre värld som om det var han som uppfann penseln. Hdet är enormt bra och knappast någon solskenhistoria. Här finns brutalt våldsamma konfrontationer, våldtäkter och en stämning som ibland är svår att helt ta sig igenom. Tonino Delli Collis fantastiska foto hjälper Leone att på bästa sätt ta biobesökarna in i handlingen och allt hantverk är av yppersta kvalitet. Och Ennio Morricones suveräna musik är återigen ett av regissörens bästa vapen. Här är det inte skällande hundar eller hetsiga rytmer, utan ett mer fullblodigt soundtrack som Polarprisvinnaren skapar. Mäktigt är bara förnamnet.

Snart 30 år efter sin första premiär framstår "Once upon a time in America" som ett av Leones många mästerverk. Kanske inte lika episk som "Den gode, den onde och den fule", inte lika cool som "En handfull dollar" eller lika nostalgisk som "Once upon a time in the west", men en av hans filmer som står sig bäst sett ur ett längre tidsperspektiv. Det brutala eposet känns lika mycket i dag som då och är en heldagsfilm (det fanns tydligen en insprängd paus i originalet) som stannar med dig resten av livet. Och det är väl det bästa betyget en film kan få?