Harmonica - En hämnare 1968

En mans själ är en karg plats där behovet av kärlek inte finns. Om en kraftmätning mellan män drivs av hat så är den endast över när en av dem visat att han är starkast genom att förpassa den andre sex fot under marken. Det är budskapen i det här stycket westernkonst signerat mästerregissören Sergio Leone.

 

Harmonica (Charles Bronson) stiger av tåget i en liten stad och snart ligger de tre män som utgör hans välkomstkommitté med bly i kroppen. Han söker en man vid namn Frank (Henry Fonda). Denne är dock upptagen med att kallblodigt mörda en hel familj. Samtidigt anländer Jill McBain (Claudia Cardinale) från storstaden för att leva med sin nyblivne make, men upptäcker att hon plötsligt har blivit änka. Dessa tre människor blir del av intriger kring hämnd och girighet.

 

Genrens vanliga pangpang i underhållningssyfte uteblir när de skottlossningar som sker är avklarade på några sekunder. Våldet i sig verkar inte intressera Leone utan istället ägnas lång tid i duellerna åt den mentala maktkampen innan skotten. Det ökar pulsen mycket mer än traditionella actionscener skulle ha gjort. Inga närbilder på blod eller sår erbjuds och ett par gånger så hör vi bara dödandet utanför bild eller ser liken efteråt. Regissören ger scenerna en personlig stil när han låter små detaljer ta plats. Exempelvis blir en fluga ett irritationsmoment inför en strid.

 

Här finns ingen mentalitet i enbart svart eller vitt kring vem som är hjälte eller skurk. Alla män är känslomässigt iskalla oavsett om de befinner sig i den ljusa eller den mörka delen av den gråzon som råder. Lager efter lager skalas av karaktärerna, vilket gör dramat alltmer komplext. Jill är den enda med rent hjärta, men hennes motsägelsefulla natur gör henne till den mest komplicerade. Mystiken hålls vid liv genom att Harmonicas motiv för hämnd länge höljs i dunkel.

 

Bronson gör som väntat en storartad insats som hårding. Fonda är skrämmande när han porträtterar samvetslös grymhet. Båda aktörerna bemästrar konsten att låta stenansikten tala till perfektion. Cardinale är lika uttrycksfull som hon är vacker. Jason Robards är lysande som bandit med vokabulären full av beska sanningar.

 

Hantverket är på den kvalitetsnivå som man kan förvänta sig av ett verk från en filmskapare med Leones ikoniska status. De säregna växlingarna i tonläge som vi vant oss vid att få av regissören träffar inte fel en enda gång. Stenhård nerv gör luften tung och de dräpande replikerna sitter som piskrapp. Tystnad ges en laddning som säger mer än tusen ord. Inslag av excentrisk humor berikar helheten. Starka känslor blir hjärtskärande vid de få tillfällen som de dyker upp.

 

Bildmässigt så är det här en majestisk upplevelse. Fotot jobbar fint med såväl brett perspektiv som detaljfokus. Det förstnämnda får landskapen att ta andan ur tittaren eller placerar två duellanter i varsin ytterkant för att skapa mer intensitet. Det bästa exemplet på detaljstudium är de närbilder av ögon som har blivit ett av regissörens signaturgrepp.

 

Ljudbilden imponerar även den stort. Ovan nämnda flugas surrande övergår i en tågvissla på ett sätt som blir ett tvärt kast från humor till blodigt allvar. Insekter som plötsligt tystnar signalerar hot på ett panikframkallande sätt. Det mest oförglömliga hörselintrycket står dock Ennio Morricones musik för. Den är bland det mest kraftfulla som någonsin komponerats för en film. Ett munspel har aldrig använts såhär atmosfäriskt.

 

"Harmonica - en hämnare" får på ett magiskt sätt runt två timmar och 40 minuter att försvinna. En av tidernas mest briljanta filmkonstnärer både inom och utanför genren har gjort ännu ett respektingivande mästerverk.