One Chance 2013

Från mobbad operaälskande liten grabb i ett litet industrisamhälle i södra Wales till att bli en hyllad tenor med hela världen som sin publik. Paul Potts är mannen med det underliga namnet, de sneda tänderna och rösten som fick hela världen att dra andan. Den här filmen handlar om honom, men den handlar nästan i ännu större grad om drömmar, kärlek och om att inte ge upp.

Som i vilken traditionell biopic som helst får vi alltså några delar motgång, elva skopor kärleksintresse och en hel del problematisk relation till fadern. Den långa resan från botten till toppen är förvisso stundvis väldigt krokig, men ojämnheterna på vägen slätas för de mesta över och det som visas upp är en polerad och fin liten framgångsaga. Allt är skildrat med en klackspark i ett gemytligt skimmer och det känns som att man med vilje har valt att väja för det som skulle kunna vara för jobbigt eller kännas för mycket. Visserligen gör inte det valet filmen dålig på något sätt, men det hindrar den ändå från att blir mer än bara bra också.

Manuset är hyfsat välskrivet i grunden och tempot raskt, varför jag förlåter diverse enfaldiga replikskiften av typen "Vem annan skulle du vilja vara om du fick välja?" "Ingen, för då vore jag inte med dig just nu"... De flesta dialoger fungerar trots allt väl och många är dessutom roliga och högst fnittervänliga. 
Personerna som introduceras tar alla en naturlig plats i historien och framförallt birollerna lyser med en självklarhet som inte alltid är biroller förunnat. Den lilla skaran karaktärer spelas av en samlad och mycket begåvad trupp skådespelare. Och trots att James Corden gör bra ifrån sig som huvudrollen Paul (dubbad av verklighetens Potts i sångpartierna) vill jag särskilt nämna veteranerna Julie Walters och Colm Meaney som hans föräldrar, den mycket rolige Mackenzie Crook ("The Office") som kompisen Braddon och inte minst strålande Alexandra Roach som flickvännen Julz och samtliga förtjänar de en eloge för sina insatser.

Det är överlag ett gott hantverk bakom produktionen. Fotot är vackert och vyerna över den lilla orten Port Talbot med sina stränder och stålverk i bakgrunden, liksom magnifika Venedig där delar av historien utspelas, är många gånger fantastiska. 
Fastän att det går en aning överstyr i gullighet och att dramaturgin står och stampar på sina håll är "One Chance" en rakt igenom härlig upplevelse. Paul Potts verkar ju dessutom vara en helt bedårande, om än rätt oturlig figur, som man helhjärtat unnar den där framgången. 
Detta är verkligen feelgood av absolut godaste slag och som sådan trivsam att tugga i sig. Det känns bra och smakar gott, kanske inte mycket mer än så och jättelänge efteråt går man inte och grunnar på det man precis sett. 
Men vadå? 
Det var mysigt just då och det kan få räcka ibland.