One Direction: This is Us 2013

Innan jag ens hade satt mig i biosalongen hörde jag en tjej som förtvivlat gnällde till sin tjejkompis om sin One Direction-tröja: "Jag skulle inte satt på mig tröjan - tänk om jag smutsar ner den!" Väl inne i biosalongerna så började gallskriken redan när Dolby-loggan dyker upp - och skriken och jublen fortsätter under hela filmens gång.

One Direction, världens största pojkband - Harry, Liam, Louis, Zayn och Niall - har tillsammans numera en fullständig spelfilm att lägga till på den långa meritlistan. Vi får följa deras resa runt i världen under dessa tre år; allt ifrån deras första uppträdanden i "X Factor" där de blev sammansatta till ett pojkband - till att de åker på välgörenhetsresor i Afrika eller att de får spela inför 65.000 personer på en arena i Mexico. Vi får se hur de skämtar med varandra backstage, hur deras familjer har reagerat till deras framgång, och hur de ser på sin framtid. Jag säger vi, för filmen är till största del riktad som ett tack mot deras lojala fans, och jag är ett av dessa.

Det största frågetecknet inför One Directions självbiografi var hur Morgan Spurlock skulle leverera. Att mannen, som äter en hel del hamburgare i "Super Size Me" och säljer sig själv i "The Greatest Movie Ever Sold", fick ta rodret hos världens just nu största pojkband resulterade i blandade reaktioner. Upprörda röster väntade inte på sig utan det diskuterades hejvilt om detta var slutet på Spurlocks karriär. Fans, inklusive jag själv, jublade och hoppades dock på stordåd.

Vad Spurlock (med producenten och tillika uppfinnaren av One Direction, Simon Cowell) ger oss är en konsertfilm i en viss dokumentäranda. Spurlock, som själv uttalade sig vid Londonpremiären och sa "Det är ingen marknadsföringsfilm", kanske bör äta upp sina ord. Jag räknade till 11 hela låtar från konserter, vilket gav filmen en enformig dimension då det i princip varannan minut skulle framföras en låt som inte gav särskilt mycket till historien, och som dessutom varje fan kan utantill. Det är mycket sång, men inte särskilt mycket snack.

Det ska envist upprepas hur normala killarna är - hur jordnära de är och hur tacksamma de är för sina fans. De är fina killar: en köper ett hus till sina föräldrar, en vill bli brandman så att han kan rädda människor, en vill aldrig lämna sina "fyra nya bröder". Sammantaget verkar deras största problem vara att de knappt hinner åka hem till England och deras familjer, medan det finns diskussioner som aldrig tas upp. Flickvänners vara eller icke-vara nämns inte, och inte hur deras vardagsliv ser ut bortom de jättelika arenorna.

Det är synd att charmen och killarnas kemi sinsemellan går förlorad. Den magi som vi fans verkligen uppskattar, när killarna umgås och har kul tillsammans, blir marginell och blixtrar endast stundtals förbi. Ett fint avsnitt är när gänget ska ut och campa i en svensk skog, där de charmigt misslyckas med både tältuppsättning och att göra upp en eld. Att Harry, angående One Directions framtid, börjar ifrågasätta om han verkligen "vill göra detta" då han inte egentligen inte gillar att vara berömd, blir en parantes i ett sammanhang som hade varit intressant att följa. Istället klipps det till ännu ett uppträdande, och därmed tappas Harrys tankar bort bland tuggummi-pop och skrikande fans.

Ett inbitet fan som slukar allt som One Direction satt sitt namn på, kommer inte bli besviket. Biobesökarna, flickor i åldern 7-15 år, gallskrek och fnissade under hela filmens gång, och skriken kulminerade i slutscenen där Liam drar ner Harrys byxor i slutskedet av "What makes you beautiful" - inför en fullsatt publik. Det sätter nog nivån på vad publiken egentligen vill ha - en ganska ytlig konsertfilm med roliga inslag. Men trots att jag tycker dessa fem killar är bland de charmigaste i världen, vill jag fortfarande ha mer. Som ett fan som redan har hört deras historia och kan alla deras låtar, förväntade jag mig mer än musik och bakgrundshistoria - jag hade velat se en dokumentärfilm som verkligen hade gått på djupet kring hur det verkligen är att vara fem av världens mest kända flickidoler.