One Missed Call 2 2005

Ett år efter händelserna i ettan händer det igen. Japanska ungdomar får mystiska mobilsamtal från framtiden där de hör sina egna dödsskrik, och på exakt samma tidpunkt som samtalet kom ifrån, dör de. Det var inte speciellt intressant då, nu är det ännu värre.

Det var ett år sen jag såg ”One Missed Call” så jag hade den inte färsk i minnet, men att se föregångaren är i detta fall inte nödvändigt med tanke på att filmskaparna så välvilligt förser oss med ständiga förklaringar och flashbacks. Jag konstaterar dock tidigt att dödsscenerna är mindre spektakulära än sist, skriken och hoppa-till-scenerna ännu färre (trodde inte det var möjligt), och dessutom är andra halvan av filmen olidligt seg när de obligatoriska ”sökandet efter sanningen”-scenerna tar över. Ja, vi vet att det är ett spöke och att hon är förbannad, kom till slaktandet nån gång! Ironiskt nog är det just motsatsen jag brukar störa mig på - bristen på logik och förklaringar i asiatiska skräckfilmer - men en sådan utdragen jakt på sanningen är heller ingen bra lösning.

Sällan har en genre varit så hyllad, och samtidigt så monoton och självupprepande som den asiatiska rysaren. Varje ny produktion kopierar den föregående storsuccén, spökflickor med bad-hair-days söker hämnd och använder teknikens under som hjälpmedel. Vi har sett det förut, och nu är det några gånger för mycket. Den asiatiska filmvågen har ebbat ut, och personligen kommer jag inte sakna den.

Det verkar som om jag inte har så mycket positivt att säga om ”One Missed Call 2”, men det har jag ju. Det är kul att se alla snygga mobiler som världens tekniknörd-nation nummer ett producerar, som får våra stajlade Nokias och Sony Ericssons att blekna i jämförelse. Och jag vill fortfarande ha den där läskiga ringsignalen som föregår varje dödssamtal – brr…