Open Water 2003

Ett par (Blanchard Ryan och Daniel Travis) åker på semester till Bahamas för att rädda sitt knakande äktenskap. Då de åker ut för att dyka tillsammans med en grupp turister glömmer den ansvarige att räkna in dem i sitt protokoll. Följaktligen hinner båten åka utan paret, som naturligtvis simmar en extra lång bit bort. Ensamma flyter de plötsligt omkring mitt på öppet vatten och strömmarna drar dem allt längre ut, medan hajarna kommer närmare. Detta räcker åtminstone för att ge mig mardrömmar, problemet är bara att “Open water” ungefär är lika läskig som ett glas vatten.

Inspelad med ett minimalt inspelningsteam, riktiga hajar och med kornig DV-kamera är det lätt att dra paralleller till “The Blair witch project”. Ibland får man också dogma-känsla eller till och med David Lynch-vibbar då regissören Chris Kentis placerar ut kameravinklar i alla möjliga hörn och kantar. Det är absolut inte fel att ha sådana inspirationskällor, problemet är när man inte gör något av dem alls. Tyvärr är det precis vad Kentis gör, uppblandat med någon form av inhemsk musik som ska förstärka obehagskänslan. Resultatet blir snarare tråkigt än spännande och en tråkig thriller är en direkt dödssynd för en krävande publik.

Inte blir det bättre av att skådespeleriet är under all kritik. Framför allt Daniel Travis är rent ut sagt usel och då paret i ett hysteriskt gräl försöker komma på vem fel det är att båten är borta, är det grymt underhållande på fel sätt. Mycket värre kan det inte bli, tror man, tills någon blir stucken av en manet och kameran sakta sänker sig under ytan och filmer maneten med “Hajen”-musik. Hallå! En manet? Hysteriskt roligt.

Men jag förstår ändå om “Open Water” kan locka en stor publik. För ändå, själva grundtanken är ju kittlande och människor med hajskräck kan säkert få ut något av det här. Själv har jag svårt att ha överseende med en film som varken är spännande, rolig eller gripande. Och då är det definitivt svårt att se någon mening alls med “Open Water”.