Operation Fortune: Ruse de Guerre 2023

Om du trodde att Guy Ritchie skulle ge oss familjevänlig film utan snabbkäftade antihjältar och skurkar som skjuter ihjäl varandra så gissa igen. Den brittiske filmskaparen fortsätter i spåren efter sina två senaste äventyr, ”Wrath of Man” och ”The Gentlemen”, som i sin tur härstammar ur Ritchies kultförklarade debut ”Lock, Stock and Two Smoking Barrels”.

 

Denna gång känns det som om Ritchie sniffar mer på agentgenren snarare än sin karaktäristiska kuppfilm. Med sin favoritstjärna Jason Statham i huvudrollen som en superagent så har duon sällan levererat en sådan James Bond-liknande rulle. Försöker de hinta något till 007-producenterna?

 

Hursomhelst så kretsar storyn kring ny, topphemlig och toppfarlig vapenteknologi som blir stulen och riskerar att hamna i fel händer. För att infiltrera en miljonär och vapenhandlare (Hugh Grant) så anlitar (läs: utpressar) Statham och hans gäng en egocentrisk filmstjärna (Josh Hartnett). Men klockan tickar, fler skurkar blandar sig i och det blir svårare för våra agenter att hemlighålla sina identiteter.

 

Redan inledningsvis blir det tydligt att det är en ganska typisk Ritchie/Statham-rulle vi har att göra med. Ritchie leker med musik och klipp i ett välsmort tempo medan Statham är sådär råbarkad, macho och grinig som han alltid är. Innan vi ens introducerats till honom så kallas han en ”administrativ mardröm” av Eddie Marsans upprörda toppchef.

 

Statham är även - som så ofta - filmens främsta problem med sin träiga brist på utstrålning. Trots att man i skuggan av hans begåvade sidekicks lite orättvist döpt filmen efter hans karaktär så är denne lika lättglömt stel och charmlös som stjärnans tidigare rollfigurer.

 

Tacksamt nog lyfts filmen av minnesvärda birollsskådespelare. Det är fint att se veteranen Cary Elwes tillbaka i god form som gruppens fisförnäma ledare. Grant, med samma cockney-accent som i ”The Gentlemen”, roar som den typ av självbelåtna slemhög han numera spelar i sömnen. Kul också att se gamle flickidolen Hartnett spela nervös Hollywood-idiot även om man gärna hade sett någon med vassare komiska tajming i rollen.

 

Men det är dock kanske inte oväntat den fabulösa "White Lotus"-stjärnan Aubrey Plaza som stjäl showen. Hon står vid sidan om mestadels nedtystade Lourdes Faberes (”Good Omens”) för enda kvinnliga närvaron men vägrar förpassas till något vackert kuttersmycke. Ritchie är knappast känd för starka kvinnoroller och det är därför befriande att se honom ge utrymme åt Plazas knasiga personlighet och bisarra egenskaper.

 

Däremot blir det snabbt tjatigt hur karaktärerna, inte minst Stathams, ska skämta om och konstatera att Plaza är just kvinna. Och däri ligger filmens andra problem - manuset känns som en blek kopia av många av regissörens tidigare filmer. Här finns någonstans en kul, spännande kombo av agent- och kuppfilm men många one-liners faller platt och de som bäst hyfsade fight-scenerna känns ofta klumpigt injicerade.

 

Det blir på gott och ont en ganska lättglömd, typisk Guy Ritchie-film där högt tempo, underhållande infall och minnesvärda biroller får kompensera för det som funkar mindre bra, inklusive en träig hjälte. Knappast något som förtjänar en franchise, men som lagom underhållning för stunden passar det gott.