Operation Mincemeat 2021

Krig är kanske inte det vi spontant söker oss till på biorepertoaren i dagsläget men ska det göras så är det med brittisk charm och bakom kulisserna snarare än på de blodiga stridsfälten. Lite oväntat kommer denna från regissör John Madden, mest känd för feelgood som ”Shakespeare in Love” och ”Hotell Marigold”-filmerna, samt manusförfattaren Michelle Ashford (”Masters of Sex”).

 

Historien, som tidigare skildrats i ”Mannen som inte fanns” (1956), är en fascinerande anekdot om brittiska underrättelsetjänstens verksamhet under andra världskriget. Den absurda planen består i att vilseleda tyskarna från britternas planerade invasion av Sicilien genom sända ett lik med falska dokument till spanska kusten och få det att de ut som en drunknad soldat från en kraschat krigsflyg.

 

Titeln på såväl operationen som filmen kommer med lite morbid brittisk humor från ordet för pajfyllning. Hela idén är knasig av typen för bra för att vara sann men ges mänsklig, realistisk behandling av både team och ensemble. Tydliga karaktärer och en kul, spännande utveckling av historien. Det erbjuds en fängslande titt bakom draperiet på framför allt brittiska krigföringar men även samarbeten med andra. Här finns också små bonusar i form av historiska detaljer - som att en officer var Bond-författaren Ian Fleming (spelad av Johnny Flynn).

 

Det hela lyfts inte oväntat av tacksamt mänskliga skådespelare som är mer relaterbara än poserande filmstjärnor. Colin Firth som initiativtagande officern är ett lite väl givet men väl fungerande val. Det är dock Matthew Macfadyen som riktigt lyser i rollen som Firths sorgligt ensamma samarbetspartner. Trots oattraktiva egenskaper som bitterhet och svartsjuka så både lider och sympatiserar man med stackars Charles som ständigt lever i skuggan av sin krigshjälte till bror. Även pålitliga veteraner som Kelly Macdonald (”Trainspotting”, ”Boardwalk Empire”) och Penelope Wilton (”Shaun of the Dead”, ”Downtown Abbey”) imponerar som de rådiga kvinnorna i operationen. Jason Isaacs är också alltid sevärd, här som hetlevrad admiral (som för övrigt sägs vara Flemings inspiration till 007-chefen M).

 

Vad som tryter på tålamodet är fokuset på ett antytt triangeldrama mellan våra tre huvudkaraktärer, en visserligen fin metafor för den desperata ensamheten som kommer som resultatet av kriget. Men det är ändå titelns handling som fångar oss och trots stabilt spel så engagerar rollfigurerna omkring det inte lika mycket. Här blir den långa speltiden också ett mindre irritationsmoment - med en så specifik händelse under sådan begränsad tid blir 128 minuter i längsta laget.

 

Annars är det synd att klaga på en sådan tilltalande, tjusig djupdykning i en häftig del av krigshistorien. Det är relativt tryggt och snällt likt en brittisk kopp te men samtidigt är det nog en sådan typ av mer hoppfull och mindre mörk krigsskildring vi behöver i dessa tider. Förutom filmen från 1956 kan den även fungera som en intressant jämförelse med Spielbergs ”Spionernas bro” som utspelas efteråt.