Optimisterna 2014

Möt Optimistene, ett inte helt vanligt volleyboll-lag. Här består spelarna av norska damer på ålderns höst, som spelar hellre än bra. De har kanske inte koll på sportens alla regler, men de låter inget hindra dem från att gå ut på planen och ge järnet.

Dokumentären "Optimisterna" följer dessa pantertanter under vintern 2012, och ställer dem också inflr en stor utmaning. Laget ska för första gången ställa upp i en landskamp! Man har finkammat Norden och hittat deras motsvarighet i svenska Sollentuna: Krutgubbarna, som består enbart av äldre gentlemän. Optimisterna blir först fnittriga som skolflickor: "Jag vill inte slå dem. Jag vill hellre ge dem en kram", skrattar charmiga 98-åringen Goro. Sedan slår nervositeten in. De har aldrig spelat mot någon annan än varandra. Det är hög tid att googla fram de där volleybollreglerna till slut och ta leken på lite mera allvar.

Det är sällsynt med en sådan fullkomlig glädjekick som "Optimisterna" bjuder på. Jag sitter ofta med tårar i ögonen, av skratt, och hör publiken både jubla och heja på de stencoola tanterna under deras första match. De trotsar ålder, sjukdomar och stela leder och fullkomligt spritter av livskraft och glädje. Regissören Gunhild Westhagen Magnor håller sig ur vägen, hon ställer inga frågor men ser till att fånga alla de komiska situationer som onekligen uppstår när ett gäng pensionärer ska bli bollproffs på riktigt. Ibland är det en absurd slags humor som får mig att tänka på Roy Andersson.

Men även av det goda kan man få lite för mycket. Det saknas en närmare presentation av de utvalda kvinnor som filmen följer. Vad betyder det för dem att vara med i Optimisterna? Är det för gemenskapen som de deltar, är det för skratten eller hälsans skull? Kanske för att glömma bort vardagens bekymmer? En har just fått cancer. En annan flyttar från huset där hon bott i 50 år. Men berättelsen skyndar vidare som för att aldrig tappa tempot. I slutändan får vi inte lära känna någon av Optimisterna närmare, det är synd för de skulle säkert ha fantastiska och gripande historier att berätta.

Det pågår en trend just nu med filmer om - och för - den äldre publiken: "Hotell Marigold" och "Bäst före" är bland de senaste exemplen. Jag hoppas förresten att det inte bara är en trend, för trender kommer och försvinner. Alla oavsett ålder förtjänar intelligenta, känslosamma och härliga bioupplevelser. Om de nu kan slita sig från volleybollhallen efter den här, förstås.