Orion 2013

Det svider. Man vill ju att svensk ungdomsfilm ska lyckas. Det behövs ju. Men medan filmer som "Känn ingen sorg" och "Vi är bäst" (lyckligtvis) förgyller filmåret för svenska tonåringar så närmar sig den här debuten snarare de kalkonrullar ungdomar på 80- och 90-talet tvingades växa upp med. Någonstans mellan "Ingen kan älska som vi" och "Sökarna".

Stoppa mig om du hört den förut? Lite strulig tonårskille på glid kärar ner sig i den där modellsnygga brunetten som egentligen är en helt vanlig tjej men en våldsam pappa och en knarkande bästis (en kille han för övrigt träffar på en busshållplats och sedan går hem till - som man gör...?) sätter käppar i hjulet. Livet är hårt - tyvärr vet vi det sedan innan.

Egentligen finns här potential. Speciellt bland skådespelarna finns här begåvade namn som gör sitt främsta för att blåsa liv i sina lövtunna karaktärer. Filip Berg, som vi senast såg i "Studentfesten", fungerar bra i huvudrollen och filmdebutanten Fortesa Hoti bra som kärleksintresset även om hon känns felcastad. Jessica Zandén är en stjärna som alltför sällan får lysa på film - tyvärr stavas hennes roll som hunsad mamma O-F-F-E-R.

Sen har vi Johannes Brost, krutgubben som gjorde en fantastisk comeback med "Avalon". Här ska vi på allvar köpa honom som hustrumisshandlare och fängelseintern. Han gör sitt yttersta och är inte dålig men den där käcka stockholmska dialekten gör ofta dramat till parodi. Det blir oroväckande många oavsiktliga skratt i form av dräpande repliker, absurda situationer (som en psykotisk brevbärare) eller omotiverade biroller som Dogge Doggelito (gissa om han spelar ännu en invandrarstereotyp?) och Blondinbella... förlåt, Isabella Löwengrip.

Men det mesta ska nog beskyllas regi och manus. Inte nog med att historien lider av en enorm brist på något fräscht och originellt så erbjuder den bisarr karaktärsutveckling. Som när Brosts fullständigt osympatiska skitstövel (den typ som kastar potatisar på sin son och trycker upp oskyldiga grannar mot ett träd) liksom i ett trollslag blir en snäll mjukis i en plötslig scen.

Här finns också en syn på droger som snarare liknar kultfilmen "Reefer Madness" än något verklighetstroget ungdomsdrama. När huvudkaraktären första gången testar att röka på så vibrerar soundtracket av tung, svensk hiphop och den skakiga handkameran åker berg-och-dalbana genom rummet. Två, tre scener senare så befinner vi oss i "Requiem for a Dream".

Jag välkomnar alla ansatser att skildra tonåringars vardag på svensk film. Men med ett ruttet manus och både Dogge och Blondinbella i rollistan så är det omöjligt att ta det på allvar. Den svenska kalkonen är tillbaka och stavas "Orion".