Our Souls at Night 2017

Det kändes som att det tog ett bra tag innan jag kom in i detta. De inledande minuterna är så gubbigt tråkiga att man storknar och stackars Redford lyckas inte göra mycket åt saken. De grå tinningarnas charm går inte riktigt igenom skärmen förrän Fonda dyker upp och saker börjar hända. Fast med ”hända” menar jag mer - rulla igång, då det fortsatt går väl långsamt och tar en stund till innan gnistor försiktigt börjar slå.

Louis Waters och Addie Moore är grannar, båda två ensamstående änklingar i en mindre stad någonstans i USA. En dag kommer hon hem till honom för att i all ankelhet fråga om han kan tänka sig att sova bredvid henne om nätterna. Han får en dag på sig att tänka på saken och när han gjort det, packar han sin pyjamas i en papperskasse och smyger över, varefter en fin vänskap börjar utvecklas mellan de två.

Ritesh Batra har regisserat filmen som är baserad på romanen med samma namn av författaren Kent Haruf. Historien om denna mogna relation är i grunden inte särskilt märkvärdig, men samtidigt inget vi egentligen är vana att se. Det handlar alltså om två personer vars liv till stor del redan utspelats och hur de sedan hittar till varandra i dessa sista delar av sina liv. Båda har uppenbart fortfarande något att ge och kanske framförallt något ytterligare att önska av tillvaron. Det är trösterikt fast samtidigt lite vemodigt mitt i allt.

Det är verkligen Robert Redford och Jane Fonda man tittar på och vill titta på. Dessa filmlegender är alltjämt en fröjd för mina ögon och de har en sprakande kemi som smittar av sig. Det som känns trist är att skaparna inte riktigt vågar lita till den, för samtidigt som det är tydligt att filmen ämnar lyfta fram kärlek, lust och längtan mellan äldre människor, som något helt normalt och naturligt, så är det egentligen ganska lite av det vi i slutändan får se och uppleva. Inte så att jag går igång på att se äldre skrynklig hud gnuggas mot annan, men det hade gett filmen lite udd och något extra. Nu blir det mer att man tittar på två, förvisso extremt charmiga, 70-plussare som samtalar sig igenom 90 minuter och det är helt ärligt inte så spännande hela vägen.

Fast även om ”Our Souls at Night” inte är något för den unge och gissar jag, genomsnittlige Netflix-fluktaren att hänge sig åt, kommer dramat säkerligen och absolut välförtjänt locka till sig en annan, något äldre målgrupp.


Denna lågmälda och fina tv-film med behagligt finstämd musik i bakgrunden och trivsamt foto hade kunnat göras mer intressant eller varför inte roligare, men den fyller sin funktion och ger oss en försiktig inblick i en kärleksrelation sällan skildrad på film. Och inte minst får vi alltså se två härliga skådisar återförenas och ännu en gång briljera övertygande jämte varandra.