Out of the Furnace 2013

I huvudrollen ser vi Christian Bale, som spelar industriarbetaren Russell Baze. Hans liv tar en fruktansvärd vändning när han efter en kväll på krogen sätter sig bakom ratten och våldsamt krockar med en annan bil, en krock som tar livet av en hel familj. Samtidigt som Russell åker in i fängelse får hans lillebror Rodney (Casey Affleck) veta att han ska skickas tillbaka till krigets Irak för fjärde gången, och deras svårt sjuka far (Bingo O’Malley) blir allt sämre. Russells relation med vackra Lena (Zoë Saldana) slås också i spillror, och plötsligt är hela hans liv bortom all kontroll.

När de båda bröderna så småningom återvänder till sin slitna hemort väljer de två väldigt olika vägar när det gäller att hantera den smärta och den skuld som tynger ner dem. Russell försöker hederligt bygga upp sitt liv igen medan Rodney fastnar i en självdestruktiv spiral som leder till brutal underground-boxning och massiva skulder. När den senare mystiskt försvinner får storebror Baze plötsligt ge sig in i en värld som han inte känner till, där den hänsynslösa knarklangaren Harlan DeGroat (Woody Harrelson) sätter reglerna och där döden lurar bakom varje gathörn.

På lugnt och sansat vis läggs det här narrativet fram med stil och återhållsamhet, nästan lite som en western. Breda teman om familj, moral och hämnd kan lätt bli överambitiösa, men Cooper och manusförfattaren Brad Ingelsby lyckas ändå hitta fram till det lilla och intima – det finstilta – i det stora. Lugnet bryts ibland av med intensiva inslag av rått våld, vilket gör att det verkligen känns djupt ner i magen när de scenerna kommer.

Inbäddat i filmen finns också en hel del intressant kritik mot vissa delar av den amerikanska samhällsmodellen. Storyn utspelar sig i North Braddock – en förort till Pittsburgh – som likt exempelvis Detroit förfaller mer och mer för varje dag som går. Globaliseringen i världen har gjort att de industrier som driver dessa städer kraftigt har förminskats och urholkats, en utveckling som är omöjligt att stoppa. Frågan är dock hur man hanterar resterna, och det ödesdigra misslyckandet med det får en känga här. Det kan man också säga om det militära systemet och meningslösheten med de krig som USA fortfarande för. Detta ser vi från Rodneys perspektiv, som trots att han plågas av svår posttraumatisk stress blir ”stop-lossed” och skickas tillbaka till slagfältet gång på gång.

Casey Afflecks förkrossande gestaltning av karaktären gör att den här tematiken slår till extra hårt. Han är explosiv och intensiv i sitt skådespel samtidigt som han gör Rodney till en väldigt sårbar och trasig människa, en imponerande prestation. Christian Bales karaktär är inte riktigt lika oförutsägbar och uttrycksfull, men i hans lugn och stabilitet finns också ett djup som få skådespelare kan förmedla. Woody Harrelson är mer demonisk än någonsin tidigare i rollen som DeGroat, vars skrovliga skratt – hur många paket cigaretter om dagen? – och skräckinjagande uppsyn gör honom till en minnesvärd antagonist. Birollscasten är bortom alla superlativ, med utsökt skådespel från exempelvis Sam Shepard, Zoë Saldana, Willem Dafoe – oändligt skön som sliskig men godhjärtad småskurk – och Forest Whitaker.

Förpackningen är ännu ett plus, då hela filmen har en autentisk och rå – ”gritty” – känsla över sig. Det är nästan lite som om den skulle ha producerats på 70-talet, och det ur en ytterst positiv bemärkelse. Det analoga fotot signerat Masanobu Takayanagi för osökt tankarna till en svunnen tid av filmskapande som försvann alldeles för fort och Dickon Hinchliffes ensamma gitarr som klingar i bakgrunden förstärker de överväldigande känslor som sipprar fram. Allt från story till stil känns så vackert klassiskt på något vis, lite som Michael Ciminos ”The Deer Hunter” (likheterna är många), fast i form av dess nutida själsliga syskon.

Den enda riktiga svagheten som ”Out of the Furnace” plågas lite av är att den tappar en del eld i andra akten, som fördelaktigt hade kunnat kortas ner en bit. Hur som helst repar den sig igen och avrundar med ett kraftfullt, emotionellt och vågat slut som kan tolkas väldigt olika, beroende på vem man frågar. Sammantaget är det en stark och inget annat än enastående filmupplevelse, laddad med en skoningslöst stor dos smärta, misär och mörker.