Oz: The Great and Powerful 2013

James Franco borde vara som klippt och skuren för rollen som trollkarlen Oscar/Oz, en karaktär som för tankarna till Tony i Terry Gilliams film "The Imaginarium of Doctor Parnassus" med Johnny Depp, Heath Ledger, Jude Law och Colin Farrell. Franco är definitivt av samma kaliber som ovan nämnda, men skådespelarstilen i "Oz the Great and Powerful" tar en annan väg.

I den resande cirkuskarnevalen i Kansas år 1905 är han mannen som kan charma kvinnorna men även krossa deras hjärtan. Och någon riktig trollkarl är han förstås inte, utan som alla andra döljer han duvor i kavajslaget och använder osynliga trådar för att få folk att flyta.

Men när han gör misstaget att förföra "den starke mannens" fru måste han fly, och den luftballong han använder hamnar i en tromb och för honom till landet Oz. Folket där har väntat på trollkarlen som ska komma och befria dem från den elaka häxan, och Oscar antas besitta den magi de behöver. Eftersom högar med guld är belöningen väljer han att spela med.

Under äventyret möter han tre olika häxor - Glinda, Theodora och Evanora, spelade av Michelle Williams, Mila Kunis och Rachel Weisz, men det är inte helt lätt för Oscar att klura ut vem av dem som är den onda som han måste ha ihjäl.

"Oz the Great and Powerful" är förstås influerad av den klassiska berättelsen, för de flesta känd genom L. Frank Baums bok eller genom filmen från 1939 med Judy Garland i huvudrollen. Men här finns ingen Dorothy, fågelskrämma, plåtniklas eller lejon, även om deras närvaro hintas genom filmen på olika sätt. Det är alltså en helt egen berättelse - en slags prequel - inte någon remake.

Men beslutet att göra en ny historia verkar ha varit viktigare än att göra något bra. I alla fall om tanken är att det ska vända sig till en delvis vuxen publik. För "Oz the Great and Powerful" känns framför allt som en barnslig och naiv skapelse, med överdrivna häxskratt, blåögt flirtande och icke-kreativa repliker som ett framväst "I hate you" när det verkligen gäller att visa avsky.

Det är inte heller någon av de bärande skådespelarna som gör mycket för att motverka den lallande stilen, utan de spelar glatt med. Mila Kunis hade jag inga skyhöga förväntningar på, men att Michelle Williams oskyldiga uppsyn mest påminner om Britney Spears "skådespelarinsats" i videon till "Oops I did it again" - "But I thought the old lady dropped it into the ocean in the end...", eller att Rachel Weisz häxa i princip för tankarna till Julia Roberts nyliga tolkning av styvmodern i "Spegel, spegel" - det är förvånande. Inte ens vanligtvis imponerande James Franco verkar försöka styra upp skutan. Rakt över blir det en slags överspelande som aldrig riktigt når den absurda nivå som behövs för att underhålla eller kallas parodi.

Positivt då, för visst finns det sådant också. Miljöerna och specialeffekterna är kreativa och njutningsfulla, speciellt är det fint med det svartvita Kansas i början som kontrast mot det färgsprakande Oz. Det finns en del 3D-ögonblick värda att lägga märke till även om stora delar av filmen är rätt tvådimensionell. Själva finalen är också smart och gör att man går ut från filmen och känner sig relativt nöjd ändå. Men med tanke på hur bra det här skulle kunna vara, så blir helheten en besvikelse.