På andra sidan häcken 2006

T. Lewis’ och Michael Frys seriestripp ”Over the Hedge”, som i Sverige bland annat kunnat läsas i Metro och Serie-Paraden, visar två håriga skogsvänners skeptiska syn på människovärlden i allmänhet, och den välpolerade, luftkonditionerade villaförorten som de bor granne med i synnerhet. Även nu i långfilmsform är den ekologiska propagandan samt kritiken mot människans tekniska hjälpmedel och onödiga överkonsumtion påtaglig. ”Vi äter för att leva, de lever för att äta”, förklarar tvättbjörnen RJ.

Våren har kommit till skogen, och de små pälsdjuren vaknar till liv och till ett nytt år av matsamlande, bara för att upptäcka att större delen av skogen de bor i har under vintern övertagits av fabrikstillverkade rikemansvillor. RJ är tvättbjörnen som ständigt på resande fot är van att klara sig själv, men när han i sin egna jakt på mat lyckas reta upp en sovande grizzlybjörn, behöver han all hjälp han kan få för att återställa dennes matförråd. Han slår sig samman med sköldpaddan Verne, ekorren Hammy, skunken Stella och de andra, för att lära dem att bortom alla rosa flamingos och trädgårdstomtar finns oanade skatter i form av kalorier och fett i glassiga förpackningar. RJ lär djuren hur man bäst drar nytta av människornas intrång på deras mark genom att stjäla deras älskade kakor och Pringles, men plågas samtidigt av skuldkänslor över att inte vara helt ärlig mot de som sakta blir hans nya familj.

För några år sedan innebar höstsäsongen varje år en ny Disney-klassiker. Nu när The House of Mouse ökat tempot och släpper 2-3 animerade filmer om året har kvalitén samtidigt försämrats (inget ont om deras Pixar-samarbeten, men mardrömmar om ”Kogänget” och ”Lilla Kycklingen” plågar mig fortfarande). Då är det skönt att veta att flera nya kompetenta aktörer gett sig in på den tecknade marknaden, med DreamWorks i spetsen. Tråkigt nog är ”På andra sidan häcken” inte ett av studions starkaste kort, och även om titlar som ”Madagaskar” och ”Shrek” på filmaffischerna är tillräckligt för att locka folk ur stugorna till den lokala biografen i höst, kommer inte den här filmen riktigt i närheten av föregångarnas storhet.

Parodin på den amerikanska s.k. SUV-kulturen är träffande, särskilt i en tid då allt ska vara ”larger than life”, från chipspaket till familjebilar och TV-apparater. Den vuxna publiken lär skratta igenkännande, eller möjligen skämmas lite över den nyinköpta 50-tummaren, medan de söta djuren är tillräckligt för att hålla minstingarna underhållna.

Samtidigt kan ”På andra sidan häcken” bäst beskrivas som standard-ish. Huvudkaraktärerna är rätt bleka och begåvade med alla de traditionella dragen – några är modiga, andra tar det säkra före det osäkra, de flesta pratar snabbt och släpper ibland gas. Även ADHD-ekorren Hammy, kanske den mest hyperaktiva filmkaraktären någonsin, blir snabbt mer tröttsam än roande. Roligast att se, eller kanske höra, är Bruce Willis som i rollen som RJ gör sin bästa insats på vita duken på länge. Om man under filmens gång ser till att lägga märke till rösten bakom tvättbjörnen kan man åter ana den komiska ådra somWillis visade upp i flera filmer och tv-serier under 80-talet innan han gick över till actiongenren, en karriär som i och med ”16 Blocks” snart verkar vara över.

Det är tråkigt att denna film är så långt ifrån originell. I en tid då allt fler animerade filmer släpps och många av dem kommer upp i samma status som effektfyllda sommar-blockbusters, gäller det att ständigt ha nya idéer i beredskap. ”På andra sidan häcken” är ändå en pålitlig familjefilm – den är välgjord, sällan tråkig och har flera bra budskap för alla åldrar så cheferna på DreamWorks kan tveklöst glädjas åt tillökning på kontot. Men de kreativa hjärnorna får arbeta snäppet hårdare i fortsättningen om publikens intresse ska finnas kvar även i framtiden.