Paddington 2 2017

Det skadar naturligtvis inte att den marmeladälskande och ytterst hövlige björnen i den odubbade versionen flankeras av brittiska toppskådisar som Sally Hawkins, Jim Broadbent och Brendan Gleeson. Paddingtons röst levereras med den äran av Ben Whishaw, och Hugh Grant verkar ha en ovanligt rolig dag på jobbet, i rollen som en avdankad och abnormt egenkär teaterskådespelare med grandiosa och (smått) diaboliska planer på comeback.

”Paddington 2” skiljer sig från sin exceptionellt framgångsrika föregångare genom att i djupare detalj redogöra för titelfigurens bakgrund. Det är visserligen allmänt känt att Paddington enligt egen utsago härstammar från ”mörkaste Peru” - här får tittaren själv i dramatiska bilder ta del av hur han som föräldralös björnunge räddas av farbror Pastuzo och tant Lucy från drunkningsdöden vid ett gigantiskt vattenfall i den sydamerikanska djungeln. Det var den senare styvförälderns beslut att ta sedermera in på ett vilohem för gamla björnar som föranledde den unge Paddingtons beslut att resa till London (Pastuzo hade då gått hädan på grund av hög ålder) för att väl på plats och via en del omvägar adopteras av den arketypiska medelklassfamiljen Brown. De döpte honom för enkelhetens skull efter tågstationen där han blev upphittad.

Att denna nationalklenod, sin utomeuropeiska bakgrund till trots, ändå talar med utpräglad engelsk dialekt är bara småsint att hänga upp sig på.

Frånsett ovan nämnda förhistoria följer ”Paddington 2” den välkända berättarstruktur som har präglat hans äventyr i alla tänkbara medier sedan barnboksdebuten i slutet av femtiotalet. Trots goda avsikter, i det här fallet handlar det om att skramla ihop pengar till tant Lucys födelsedagspresent, trasslar den meterhöge glasögonbjörnen in sig i ett lagom klurigt mysterium med en spänningsfaktor perfekt anpassad för den unga målgruppen. Det blir helt enkelt aldrig för läskigt, även om Paddington på orättvisa grunder faktiskt kastas i finkan den här gången. Som fängelsefilm betraktad är ”Paddington 2”, trots avsaknad av standardinslag som våld, isoleringsceller och gängkultur, bland det mest underhållande man kan se i genren.

Björnen själv är i formgivarmässiga och tekniska termer en triumf, kapabel att uttrycka varje nyans i det mänskliga känslospektrumet, näpen utan att vara kletigt sockersöt. När han undantagsvis blir arg fixerar han under absolut tystnad sin fiende med en lång ilsken blick, en så kallad ”hard stare”.

I detta senaste äventyr – en tredje ”Paddington”-film är redan annonserad – ska också en skattkarta dechiffreras där ett antal av Londons riktmärken spelar stor roll. Den engelska huvudstaden är påtagligt närvarande i nästan varje bildruta även i övrigt, och det faktum att man så skickligt har lyckats översätta den omisskänneligt engelska atmosfären från böckerna är säkerligen en bidragande faktor till ”Paddington”-filmernas stora framgång.

Denna godmodiga nationalism är givetvis ingenting som exkluderar icke-engelska tittare från att ta del av Paddingtons äventyr med stor behållning. Tvärtom är dessa familjefilmer ovanligt välkomnande för alla som värdesätter varm humor, stor hantverkskicklighet och en ovanligt bedårande protagonist.

Paddington-hatare är gissningsvis sällsynta, det vill jag gärna tro.